När svartsjukan dyker upp slår den sönder allt i sin väg; inga försäkranden om trohet kan övertyga den svartsjuke maken, hans anklagelser sårar hans närmaste bildligt och bokstavligen, och själv lider han av vad han tror att han ser. I Shakespeares pjäs The Winter's Tale slår svartsjukan till ögonblickligen och krossar Siciliens kung Leontes äktenskap och hans vänskap med Böhmens kung Polixenes. När Polixenes skall ge sig av efter flera månaders trevligt umgänge vid det sicilianska hovet, är det inte Leontes utan hans hustru Hermiones ord som får Polixenes att välja att stanna litet längre. Och där slår svartsjukan rot hos Leontes - vad var det som skedde där? Har de två kanske varit otrogna en längre tid?
Siciliens kung har absolut makt och beordrar att Polixenes skall mördas och Hermione ställas inför rätta och förskjutas. Bevisen för de bådas oskuld hopas i ett övermått som skulle kunna vara komiskt; flera vänners försäkran om deras dygd, och till och med en utsaga från oraklet i Delfi! Men kungens sinne går inte att ändra; han har bestämt sig för hur det ligger till och hans straff är grymma. Men här är det fascinerande att se hur omgivningen inte lyder blint utan lurar sin härskare när de ser hur Leontes förblindas av sin svartsjuka. Kungens vän Camillo väljer att varna, inte mörda Polixenes och istället fly tillsammans med honom.
Publiken på Globe Theatre är ivrig att skratta och gör det så ofta en scen är det minsta absurd. Men det är ju allvar, sorg och hot även i orden som låter lustigta, så publikreaktionerna gör inte överraskande att den här erkänt svårhanterliga pjäsen skaver även i denna uppsättning från 2018. Will Keen spelar Leontes med en nasal klagan i rösten som vittnar om att han är på väg att bryta ihop, men lätt tolkas som humor av den skrattande publiken. Det teatraliska framförandet som oftast gör sig så bra på brittiska scener går överstyr hos de flesta aktörer, inte minst under det långa och uppriktigt sagt ointressanta mellanspelet i Böhmen med ytterligare förväxlingar och förvecklingar och ungdomar som blir hemligt kära fastän de inte borde.
Det är bra att kunna jämföra med den genomgående mer allvarliga uppsättningen på Folkteatern i Göteborg, även om minnet av den gör mig mer otålig inför denna uppsättning. I Shakespeare's Globe finns ändå några ljuspunkter: den starka och trovärdiga Sirine Saba som Pauline, som modigt och säkert står upp mot Leontes för att försvara Hermiones dygd, och så slutscenen där allvaret äntligen förtätar stämningen. "Statyn" av Hermione får liv och Priyanga Burford tar försiktigt steg för steg mot sin kanske ännu opålitlige make och sträcker sig mot sin älskade återsedda dotter Perdita. Camillo och Paulina som Leontes självsvåldigt trolovar med varandra som lön för sin hederlighet håller hand med tillbörligt avstånd - många små detaljer som avslöjar att det lyckliga slutet inte kommer att gå så lätt. Denna scen var belöningen för att ha tillbringat alltför lång tid med en alltför spretig iscensättning av en svår pjäs.
Länk till Shakespeare's Globes sida om The Winter's Tale
Siciliens kung har absolut makt och beordrar att Polixenes skall mördas och Hermione ställas inför rätta och förskjutas. Bevisen för de bådas oskuld hopas i ett övermått som skulle kunna vara komiskt; flera vänners försäkran om deras dygd, och till och med en utsaga från oraklet i Delfi! Men kungens sinne går inte att ändra; han har bestämt sig för hur det ligger till och hans straff är grymma. Men här är det fascinerande att se hur omgivningen inte lyder blint utan lurar sin härskare när de ser hur Leontes förblindas av sin svartsjuka. Kungens vän Camillo väljer att varna, inte mörda Polixenes och istället fly tillsammans med honom.
Publiken på Globe Theatre är ivrig att skratta och gör det så ofta en scen är det minsta absurd. Men det är ju allvar, sorg och hot även i orden som låter lustigta, så publikreaktionerna gör inte överraskande att den här erkänt svårhanterliga pjäsen skaver även i denna uppsättning från 2018. Will Keen spelar Leontes med en nasal klagan i rösten som vittnar om att han är på väg att bryta ihop, men lätt tolkas som humor av den skrattande publiken. Det teatraliska framförandet som oftast gör sig så bra på brittiska scener går överstyr hos de flesta aktörer, inte minst under det långa och uppriktigt sagt ointressanta mellanspelet i Böhmen med ytterligare förväxlingar och förvecklingar och ungdomar som blir hemligt kära fastän de inte borde.
Det är bra att kunna jämföra med den genomgående mer allvarliga uppsättningen på Folkteatern i Göteborg, även om minnet av den gör mig mer otålig inför denna uppsättning. I Shakespeare's Globe finns ändå några ljuspunkter: den starka och trovärdiga Sirine Saba som Pauline, som modigt och säkert står upp mot Leontes för att försvara Hermiones dygd, och så slutscenen där allvaret äntligen förtätar stämningen. "Statyn" av Hermione får liv och Priyanga Burford tar försiktigt steg för steg mot sin kanske ännu opålitlige make och sträcker sig mot sin älskade återsedda dotter Perdita. Camillo och Paulina som Leontes självsvåldigt trolovar med varandra som lön för sin hederlighet håller hand med tillbörligt avstånd - många små detaljer som avslöjar att det lyckliga slutet inte kommer att gå så lätt. Denna scen var belöningen för att ha tillbringat alltför lång tid med en alltför spretig iscensättning av en svår pjäs.
Länk till Shakespeare's Globes sida om The Winter's Tale
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar