Du har förstått hur världen är uppbyggd men alla skrattar åt dig. Det kanske inte gör någonting, för det finns minst en annan dimension där man förstår dig och låter dig utveckla dina teorier om många parallella världar. Hugh Everett framförde 1957 sin teori om att det finns många parallella världar grundat i den kvantfysik han studerat, men utan tillräckligt med stöd från sina kollegor lämnade han forskarvärlden efter sin disputation och började arbeta för Pentagon. Många år efter hans död samlades hans papper ihop till en presentation av Everett, hans liv och hans teori i ett TV-program och en bok, under överinseende av sonen Mark Oliver Everett.
Den alldeles nyskrivna musikalen Hugh och Nancys många världar dramatiserar familjen Everetts liv. Det är egentligen inte Hugh Everett som står i centrum utan hans hustru Nancy, som renskrev hans artiklar. Historien börjar i 1950-talet och egentligen står flickvännen, senare hemmafrun Nancy i periferin av Hughs teoribyggen, karriärskliv och vårdslösa privatliv. Men för oss i publiken står hon i centrum - dubbelt upp. För den Nancy vi ser möts av en annan Nancy från en parallell dimension, en där livet utfallit nästan likadant men inte exakt, som vi skall se. De båda Nancy blir vänner med varandra i en underbar duett är ord och toner studsar fram mellan Nancy:ar och dimensioner.
Många musikaler har en eller ett par fantastiska sånger som publiken kommer ihåg och nynnar på när de går hem från föreställningen. Så är inte riktigt fallet med musiken av Mats Gustafsson och Per-Åke Holmlander. Men trots det är den första och den sista sången i pjäsen mycket vackra och innerligt sjungna av Helen Sjöholm som vår ursprungliga Nancy.
Vi får se ett liv (två) med många motgångar för för hela familjen Everett. Den "fria kärleken" är roligare för alla i omgivningen än för Nancy. Dottern Liz lockas av hippieidealen men kommer tillbaka tilltufsad av droger. Hugh missköter sig själv och avståndet mellan honom och familjen blir bara större. Förståelsen och kärleken kommer som en överraskning i efterhand, men då är det redan sorgligt. Jag skulle egentligen önskat mig att få se litet mer av hur livet viker åt olika håll för de två olika Nancy; det hade varit spännande och en god illustration av Hughs teori. Föreställningen är nästan tre timmar lång och skulle kanske vunnit på att man kortat ned eller utelämnat en del scener, men jag gillar ambitionen att visa så mycket av familjen Everetts liv. Över huvud taget tycker jag om idén och det goda framförandet av den här nyskrivna musikalen på ett ovanligt ämne.
Länk till Dramatens sida om Hugh och Nancys många världar
Den alldeles nyskrivna musikalen Hugh och Nancys många världar dramatiserar familjen Everetts liv. Det är egentligen inte Hugh Everett som står i centrum utan hans hustru Nancy, som renskrev hans artiklar. Historien börjar i 1950-talet och egentligen står flickvännen, senare hemmafrun Nancy i periferin av Hughs teoribyggen, karriärskliv och vårdslösa privatliv. Men för oss i publiken står hon i centrum - dubbelt upp. För den Nancy vi ser möts av en annan Nancy från en parallell dimension, en där livet utfallit nästan likadant men inte exakt, som vi skall se. De båda Nancy blir vänner med varandra i en underbar duett är ord och toner studsar fram mellan Nancy:ar och dimensioner.
Många musikaler har en eller ett par fantastiska sånger som publiken kommer ihåg och nynnar på när de går hem från föreställningen. Så är inte riktigt fallet med musiken av Mats Gustafsson och Per-Åke Holmlander. Men trots det är den första och den sista sången i pjäsen mycket vackra och innerligt sjungna av Helen Sjöholm som vår ursprungliga Nancy.
Vi får se ett liv (två) med många motgångar för för hela familjen Everett. Den "fria kärleken" är roligare för alla i omgivningen än för Nancy. Dottern Liz lockas av hippieidealen men kommer tillbaka tilltufsad av droger. Hugh missköter sig själv och avståndet mellan honom och familjen blir bara större. Förståelsen och kärleken kommer som en överraskning i efterhand, men då är det redan sorgligt. Jag skulle egentligen önskat mig att få se litet mer av hur livet viker åt olika håll för de två olika Nancy; det hade varit spännande och en god illustration av Hughs teori. Föreställningen är nästan tre timmar lång och skulle kanske vunnit på att man kortat ned eller utelämnat en del scener, men jag gillar ambitionen att visa så mycket av familjen Everetts liv. Över huvud taget tycker jag om idén och det goda framförandet av den här nyskrivna musikalen på ett ovanligt ämne.
Länk till Dramatens sida om Hugh och Nancys många världar
 |
| Foto: Sören Vilks |
1 kommentar:
Kul med nytt svenskt material och kul med en fysiker, i den dock inte enkom smickrande, huvudrollen.
Musiken är dock mest lite disonant och sorgsen, vilket nog inte är så publikfriande.
Och vilken fin sångröst Vanna Rosenberg har!
Skicka en kommentar