tisdag 22 april 2014

Barnmorskan av Katja Kettu

Krigets fingrar når ända till världens ände - längst i norr där Norge, Finland och Sovjet möts. Det är 1944, och SS-trupperna har kommit till trakten kring Petsamo. I de glest befolkade byarna finns redan, i hemlighet, agenter för andra makter, och oförlåtna förräderier från förra världskriget och senare strider.

Barnmorskan som berättar har inget namn men desto fler öknamn, varav Vindöga är det snällaste, och ett endaste smeknamn, Vildöga. Det är en hård tillvaro och man är snabb att gräla och svära närmast på rutin. Som barnmorska har vår berättare sett det mesta av traktens köttsliga lekar och dess frukter, och hon talar om kvinnorna som brunstiga, dräktiga och luktande från fittan för att locka männen de vill ha.

Själv vill hon bara ha en - Johann Angelhurst, den vackre tysken som anlände med en kamera tillsammans med SS-trupperna. Men konkurrensen från barndomsväninnan Lissu blir hård - hon, som till skillnad från Vindöga är vacker och skulle kunna bli den nya Greta Garpo. Det värker från boksidorna varje gång Lissu överspeglar Vindöga med sin skönhet, sina fina kläder och sin list.

Livet liksom språket är rått och brutalt, och det finns inte många glädjeämnen förutom kärleken, där den lyckas uppstå. Kapitlen som berättas av Vildöga (vilket är de flesta) är på du-form. I sin förälskelse vänder hon sig alltid till honom i tankarna, vare sig han är där eller ej. Det är trovärdigt beskrivet hur människor (inte bara Vildöga) väljer sida på grund av personligt agg eller kärlek. För att få vara nära Johann anmäler sig Barnmorskan som sjuksköterska i lägret som SS-förbandet upprättat i Titovka.

Till en början är det svårt att följa med i handlingen, trots att varje kapitelrubrik nämner tid och plats. Efter hand klarnar historien, och Död Mans anteckningar som inleder bokens delar blir också förståeliga. Janina Orlov har gjort en mästerlig översättning av de många svordomarna, förolämpningarna och orden som lånats in från andra språk och förändrats i talarens mun. Katja Kettu berättar en fascinerande historia som kanske är för grov och kanske för osannolik men ändå inom det möjligas gräns.

Inga kommentarer: