fredag 7 februari 2014

The Secret History av Donna Tartt

Som tonåring och ofta även efteråt försöker man finna sig själv och sin roll i världen. Att flytta bort från sin hemstad ger en chansen att börja vara någon helt annan, och att hitta nytt umgänge och fördjupa sig i studier är medel för att grundlägga och fördjupa sin nya personlighet. Detta händer Richard Papin i The Secret History, och eftersom jag själv har gjort något liknande har jag lätt att relatera till vad han berättar om att komma till Hampden College i Vermont och i en liten, exklusiv grupp få studera klassisk grekiska för en karismatisk lektor.

Det vill säga, karisman och studiernas lockelse framgår inte så tydligt i boken, vilket jag tycker är synd. Texten berättar om de sex studenternas hängivenhet till det rätt så obskyra ämnet, och de meddelar sig småhemligt med varandra via grekiskan som ingen annan förstår, men boken lyckas inte förmedla känslan av själva ämnets lockelse efter att Richard till sist inneslutits i gruppen. Jag får själv fylla i med mina minnen av kärleken till matematiken och fysiken som öppnade sig som helt nya världar för mig, och jämföra med de mycket mer välkomnande grupper som hjälpte till att öka min känsla av att jag valt rätt väg.

Man skulle också kunna skylla det faktum att de fem andra studenterna; Henry, Francis, Bunny, Charles och Camilla, definieras av sina handlingar och uttalanden och inte får någon djupare personlighet under bokens sexhundra sidor, på det att de alla är unga och i viss mån poserar och ställer upp fasader medan de försöker hitta sina verkliga personligheter. Men vid ett möte med Bunnys familj mot slutet av boken känns det tydligt att trovärdiga personligheter inte är Tartts starka sida.

Det är förvisso personernas handlingar som driver gruppen till att stötas sönder, låta fasaderna rämna och visa upp oanade hemligheter hos personerna, och det är också spänningen av händelserna som driver allt framåt och håller intresset uppe. Redan på de första sidorna får vi veta att gruppen är ansvarig för Bunnys död. Under första halvan av boken radas fler och fler av Bunnys tillkortakommanden och rena oförskämdheter upp (litet för tydligt, faktiskt). Så inte borde väl dessa kalkylerande och förment världsvana stoiker med ett ständigt glas alkohol i handen känna annat än lättnad när klumpedunsen Bunny plockas bort ur gruppen? Men nej, så enkelt var det ju inte alls.

Lika gärna som jag vill höra till en grupp som transformerar funktioner på Riemannsfären eller en som spelar och lyssnar på modern jazz, lika litet vill jag höra till en hyllningskör som dyrkar en bästsäljande kultförfattare likt Donna Tartt. Men jag har gjort allt jag kan för att inte låta mina egna fördomar grumla läsningen av The Secret History, och istället försjunka i historien. Visst är den spännande och läsvärd, men med de invändningar som jag nämnt ovan så är den inte mer välskriven än många andra böcker.

Fler böcker av Donna Tartt:
The Little Friend
The Goldfinch

2 kommentarer:

peter nilsson sa...

Jag läste den när den var ny och blev besviken. Alldeles för lång och inte genomarbetad. Bihandlingen om hur hon låg och frös på en vind kändes bara konstig och fyllde ingen funktion. Men visst var väl huvudstoryn lite kul; ungdomar snöar in på klassisk grekisk kultur och det blir riktigt allvar när det blir en verkligt otäck Dionysosfest.

Jenny B sa...

Ja, boken var litet väl lång. Jag tänkte på det medan jag läste den, och även om jag inte tyckte att den var pratig, så hade den kunnat berätta samma historia med färre ord.