torsdag 27 februari 2014

Stenar i fickan på Stadsteatern

Två skådespelare på en tom scen kan fylla hela rummet med människor, känslor och handling. Steve Kratz och Jan Mybrand byter blixtsnabbt från en roll till en annan när de framför historien om inspelningen av en storfilm i en liten irländsk by. Jag tycker mycket om att se den sortens förvandlingskonster - det är teaterns magi! Men fastän de svenska skådespelarna är bra blir jag besviken på föreställningen.


Pjäsen har spelats med framgång på flera scener i världen sedan den skrevs 1996, och stora delar av publiken skrattar högljutt åt humorn. Men för min smak är det alldeles för nära buskis, och handlingen är också alltför banal. Självupptagna filmmänniskor och ointresserade statister - alla blir stereotyper med taffliga repliker (översättningen kunde varit smidigare, men det hade inte hjälpt). De två huvudpersonerna hamnar i konstruerade konflikter som vill ha filosofiska undertoner, men når inte hela vägen.

Som sagt verkade många åskådare överförtjusta, men jag började skruva på mig redan efter fem minuter och önskade att det funnits en paus jag kunnat gå hem i. Tack och lov slutade pjäsen med en medryckande riverdance, så jag var i alla fall inte sur när jag gick hem.

Länk till Stadsteaterns sida om Stenar i fickan

Foto: Carl Thorborg

2 kommentarer:

gangsteg sa...

Det var en speciell föreställning och jag tycker att manuset var riktigt bra. Hade lite svårt i vissa delar men var ändå ganska nöjd efteråt. Men nu i efterhand har den inte lämnat djupare spår i hjärtat.

Jenny B sa...

Så bra att du tyckte om föreställningen! Jag märkte ju att många gillade den.