torsdag 13 oktober 2011

Kappan av Nikolaj Gogol

Ack, lille Akakij Akakijevitj! Han är skrivare på ett departement, alltså, han skriver rent dokument för hand. Det är ett enkelt jobb. Han behöver bara skriva av vad någon annan har tänkt ut, inget mer än det. Och det är han glad och nöjd med! Han lever ett mycket stillsamt liv, och av kollegornas skratt och retsamheter märker han ingenting. Men det han märker är när vintern drar in över S:t Petersburg. I den svåra kylan måste han dra sin kappa tätare omkring sig. Nästan varje vinter slits det nya hål i den,och han måste låta laga kappan. Lapparna tas från kragen, så varje vinter får kappan ett än mer underligt och skrattretande utseende.

Men i år är kappan sliten bortom all räddning. Tyget är så tunt att det inte finns något fäste för nya lappar, meddelar skräddaren som stått för alla lagningar. Åh nej! På sin knappa lön har Akakij Akakijevitj inte råd att köpa en ny kappa, och han våndas gruvligt över den stora utgiften. Men efter ett ihärdigt sparande och lirkande med skräddaren tar den nya kappan ändå form, och att vänta på att den blir blir en källa till glädje i Akakij Akakijevitjs blygsamma liv.

Nej, den grymma världen låter inte Akakij Akakijevitj leva lyckligt, värmd av sin sköna vinterkappa. Efter en fest hos sin överordnade chef, faktiskt en fest för att fira den nya överrocken, blir han överfallen av två skurkar som stjäl hans dyrbara ägodel. Åh, den stackars lille mannen! Och man får verkligen se hur liten och obetydlig Akakij Akakijevitj är inför de överhetspersoner som kanske skulle kunnat hjälpa honom. Kappan, som upptagit hela hans liv medan han har arbetat för den, och som upptar hela hans liv nu när han får frysa utan den, är bara en bagatell för dem som har pengar, inflytande, vänner, familj och mycket mer som Akakij Akakijevitj aldrig kommer att få.

Ändå lämnar hans sorgliga, korta liv ett avtryck bland människorna i S:t Petersburg. När Akakij Akakijevitj har tynat bort av sorg, börjar stadsborna se spöket av en man som dyker upp och rycker av dem deras vinterkappor. Är det sant? Eller en början till en modern spökhistoria, eller kanske en helgonlegend? För efter döden blir den timide mannen mer uppmärksammad än innan, och han vågar sig på fräckare handlingar än någonsin i livet. Efter att ha varit mycket realistisk med god känsla för alla detaljer, svänger historien ut i det övernaturligas domän. Eller inte? Kanske är det det kollektiva medvetandet som bevarar och förstorar upp minnet av en oskyldig man som alla skrattade åt.

Glamourbibliotekaren har också läst noveller av Gogol nyligen!

8 kommentarer:

Spectatia sa...

O, ja! Petersburgnovellerna läste jag för några år sedan och de är jättebra! Tack för påminnelsen – har olästa bortglömda Gogol i hyllan.

Jenny B sa...

Vilken skatt! Jag vill också läsa mer av Gogol.

Glamourbibliotekaren sa...

Det er så sørgelig når han blir overfalt!!

Jenny B sa...

Ja, så himla sorgligt! Den lille mannen...

snowflake sa...

Men vänta nu... är det inte i Kappan som han får låna sin chefs stora fina pälsrock, och när han kommer hem i den blir frun väldigt kelen innan hon känner igen sin man. Det står klart att frun har ihop det med just chefen, och där slutar det.
Blandar jag ihop historien med nåt helt annat? Jag kanske aldrig ens läst Gogols Kappan?
Förvirringen är total.

Jenny B sa...

Snowflake, jag tänkte också på den berättelsen, men det måste vara en annan kappa! Jag har nämligen också läst den berättelsen, men har tyvärr glömt vilken författare det var. Om du kommer på det, så snälla, berätta för mig!

snowflake sa...

Det verkar vara Pälsen av Hjalmar Söderberg. Han är alltså inte så dum ändå, Söderberg.
Men det innebär också att jag inte läst Gogols Kappan, det får jag ta ioch göra. :-)

Jenny B sa...

Just det! Tack så mycket för att du berättade det!