söndag 21 augusti 2011

Duett för en på Dramaten

Stephanie Wilson är en erkänd konsertviolinist, som har drabbats av sjukdomen MS. Det är ett svårt öde för vem som helst, vilket yrke man än må ha. För en musiker som måste ha perfekt kontroll över sina rörelser för att spela rätt och spela känsligt, betyder sjukdomen snart att man inte kan utöva sitt yrke, för det går inte att vara en bara halvbra solist. Om musiken betyder allt för en i livet, om musiken är ens liv, och om man inte har något liv utanför musiken, då är det mer än bara ett yrke som tas ifrån en.

Stephanie Wilson (Melinda Kinnaman) går till psykologen Daniel Feldmann (Reine Brynolfsson) för att tala om sina känslor inför sjukdomen, ditskickad av sin man. Från första början är Wilson avogt inställd till psykologen, från första början drar Feldmann i de tåtar han hör och ställer frågor om detaljer Wilson nämner, och irriterar henne ännu mer. Redan under första sessionen erbjuder han henne Cipramil. Var hon så deprimerad? Det lät inte så på hennes framtidsplaner. Visste han något som inte vi fick veta? Var det något som man hade kunnat illustrera med bättre undertexter i skådespelet?

Eller är Feldmann en genialisk psykolog med metoder som vanliga människor inte kan förstå? Sessionerna mellan de två förbryllar mig. Visst förstår jag att han vill ta sig förbi de tillrättalagda berättelser som Wilson ger som svar på hans frågor. Men de få frågor han ställer låter inte intelligenta utan framkastade på måfå. När Wilson första gången berättar om något som börjar brännas, verkar det inte komma från Feldmanns ledning utan av en slump.

När Feldmann väl börjar leda samtalet, låter det alltid som att han motarbetar Wilson. Det hon berättade om sina framtidsplaner i första sessionen ignorerade han då, men ett par veckor senare när de går dåligt och frustrerar henne börjar han trycka på dem. Han uppmanar henne att kämpa, men vad han menar hon bör kämpa mot är diffust. Hon har ju redan berättat om sitt liv under glädje, under ilska och under frustration. Ibland får jag intrycket av att någon har blandat om papperen i manus, så att sessionerna kommer i fel ordning och att de två hela tiden talar från olika tidpunkter. Ja, förutom då sista sessionen och sista scenen, som är helt rätt, men hur man kom dit kan väl inte ha något att göra med den oskicklige psykologen.

Några detaljer i dramaturgin som gör mig konfunderad är när Wilson mellan scenerna byter kläder inför publiken, framför en spegel och med en assistent intill. Hon gör det obehindrat, alltså utan sjukdomens bojor, alltså utanför pjäsen? Men varför får vi då se det? Och Feldmanns skrapande ommöbleringar; soffor och stolar som staplas och dras fram och tillbaka, vad skall de betyda? Det undgår mig.

Av pjäsen Duett för en får jag inga nya insikter, heller ingen större teaterupplevelse. Det ligger hos pjäsen, och det ligger i regin och i framförandet.

Länk till Dramatens sida om Duett för en

Foto: Roger Stenberg

8 kommentarer:

Hermia Says sa...

Hm, det lät ju inte så bra... Jag blev lite nyfiken när jag läste intervjun med Kinnaman i DN, särskilt med kopplingen till Jacqueline de Pré även om den verkar rätt lös. Den här blir nog inte mitt förstahandsval för kommande teaterhelger. Tänker på tv-serien In Treatment som ju verkligen visar att det går att göra inträngande drama i form av terapisessioner.

Jenny B sa...

Ja, jag har aldrig gått till en psykolog, och jag satt ett tag och funderade på om det kanske var så här det skall vara, jämfört med vad jag hade velat säga om jag haft rollen som psykolog. Men så tänkte jag på Paul Weston i In Treatment och hur jag trodde han skulle hanterat situationen. Det är klart att alla psykologer är olika och skall möta varje patient på ett individuellt sätt. Men jag tyckte att Feldmanns agerande var klumpigt och obegåvat, och förstår inte hur de skulle kunna komma någonvart av det.

Glamourbibliotekaren sa...

Idéen er interessant - en kunstner som utvikler en forferdelig sykdom som hindrer henne i å utøve sin kunst. Jeg kjenner dessverre flere musikere som har opplevd noe lignende, og det må være så grusomt å måtte gi opp sin brennende lidenskap på grunn av en uhelbredelig sykdom. Rett og slett det verste som kan hende en musiker, tror jeg. Det er i det minste et viktig tema å lage et teaterstykke omkring. Eller bøker, filmer, hva som helst. Synd det ikke funket så bra i dette tilfellet.

Jenny B sa...

Ja visst, för många musiker så är det att spela både yrke, hobby och meningen med livet! Jag förstår att pjäsen inte velat handla om bearbetandet av den sorgen, utan vägen fram dit, men det skulle varit intressant att få känna mer av Wilsons passion för sitt kall. Den här uppsättningen var snarast omusikalisk.

Helena sa...

Jag kan instämma i att jag inte heller förstår att vi fick se klädombytet men jag förstå att man måste göra viss "ommöblering" för att visa att tiden går. Däremot tyckte jag hela texten var mycket bra och framförande var enastående.

Ibland krävs inte så mycket frågor för att få en person att prata. Att man går tillbaka till gamla frågeställingar känns helt naturligt, och att konfrontera är inte att motarbeta. Jag tyckte att scenerna var i rätt ordning och att man såg en oerhört tydlig skillnad i agerandet beroende på "medicineringen verkan".

Jenny B sa...

Jag håller med om vad du skrev tidigare, att det är viktigt att skådespelarnas känslor når ut. Det gör de ju, och det är bra! Och det stämmer ju också att man inte i förväg kan vara säker på vilken fråga som kommer att ge det ärliga svaret. Jag är glad att du tyckte att pjäsen var givande i alla fall!

Helena sa...

Jag försöker att se många pjäser för att hitta min smak, och "Duett för en" är precis min smak, så jag inte objektiv utan låter upplevelsen styra.

Ikväll såg jag "Jeppe på Berget". Där har vi motsatsen. Jag kan inte alls bedöma pjäsen, för mig var den bitvis grotesk så att jag inte ville titta. Det förtog det andra som fanns i pjäsen.

Jenny B sa...

Oj, det låter allvarligt! Jag kommer att se Jeppe på Berget om någon vecka. Då kan vi gärna diskutera mer!