fredag 12 augusti 2011

Spill av Sigrid Combüchen

Efter några korta kapitel med olika introduktioner, börjar berättelsen om Hedda. Det är den berättelsen som författarinnen Sigrid Combüchen skriver på i den historia som berättas i de övriga kapitlen i boken. Men den inneslutande historian, den som låtsas vara tagen direkt ur verkligheten, den är inte heller sann. Förbehåll och specifika referenser gör att vi kan lista ut att den också är en fiktion.

Heddas historia är berättad i tredje person, men ger oss ändå djupa inblickar i hur hon tänker och reagerar inför det hon får uppleva. Allt utspelar sig under några avgörande år i Heddas ungdom, när hon flyttar hemifrån, till Stockholm, och gör erfarenheter och val som kommer att bestämma hela resten av hennes liv. De där åren när man upptäcker hur världen är, både vad den har att erbjuda och hur den kan skrämma, och när man på så sätt hittar sig själv, de åren är så viktiga. Combüchen skildrar Heddas känslor så intimt och engagerat att det känns som att vara inne i henne och leva hennes liv. De här delarna står för sig själva, de är den stora behållningen med boken och det som jag kommer att minnas längst.

Men det som är intressant är hur de parallella historierna skiljer sig åt i stil och innehåll. Det är som att författaren Sigrid Combüchen, alltså hon som satt sitt namn på omslaget, vill visa skillnaden mellan förment "realism" och det djup som god fiktion kan ha.

Först är det breven från den verkliga Hedda till bokens författare. Hedwig känner igen ett foto som författarinnan Sigrid i boken beskrivit, och när hon hör av sig till Sigrid inspireras den senare till att börja skriva Heddas berättelse. Men de brev som verklighetens Hedwig skickar från sitt pensionärsliv i Spanien är så torftiga. Nej, man kan inte förvänta sig litterära storverk i email från en ovan skribent, men Hedwigs generöst framkastade åsikter och förklaringar är så futtiga jämfört med det rika känsloliv vi får ta del av i berättelsen om Hedda. Det är knappt så att man kan tro att de båda är samma människa.

När jag nu avfärdar den åldrade Hedda/Hedwig som ytlig på grundval av hennes email, så är det jag som framstår som småaktig. Det har jag gemensamt med bokens författarinna Sigrid, i den tredje gruppen av kapitel. Så missunnsam hon är mot sina nyrika grannar, så många fel hon hittar på dem hela tiden! Jo, visst förstår jag hennes spontana tankar, och jag tänker inte låtsas som att jag inte tänker likadant ibland. Men en viktig förmåga hos en BRA författare är ju att kunna tänka ett steg längre, och försöka förstå och förklara vad som motiverar en människas val i livet, hur usla och ynkliga de än är. I sin roll som författare hemfaller inte Sigrid till de generaliseringar och avfärdanden som privatpersonen Sigrid gör.

Vad boken säger mig är att fiktionen kan vara mer sann än att redovisa mailkorrespondens ord för ord, eller att skriva ned alla sina tankar utan att sortera bort de ofördelaktiga. (Vilket ju verkar vara populärt nuförtiden.) Den uppdiktade berättelsen om Hedda känns mer rättvis och mer givande än kapitlen emellan. Men! Just när jag skriver det här inser jag att boken Spill bekräftar det som jag själv tycker. Och jag som ju också brukar tycka att det är viktigt att läsa böcker som inte bara bekräftar ens världsbild! Äsch då. Då får jag väl bara erkänna det, och avsluta med att rekommendera boken varmt.

3 kommentarer:

Glamourbibliotekaren sa...

Den høres veldig interessant ut! Takk for tipset!

Hermia sa...

Intressant ta del av dina reflektioner! Jag blev ju mycket förtjust i boken, den kändes som en självklar Augustvinnare. I år har jag däremot jättedålig koll.

Jenny B sa...

Jag har ju inte läst alla recensioner av boken, men jag tycker är litet förvånad över att ingen annan har pratat om skillnaderna mellan de olika texterna. Det kanske bara var jag som tyckte på det här sättet? Jag börjar också undra om det var författarens mening, eller ej?