fredag 5 augusti 2011

Samlingarna på Tate Modern London

Tate Modern äger stora samlingar av konst från 1900-talet och framåt. Många av verken är utställda efter tema i salarna på våning tre och fem i den stora gamla fabriksbyggnaden.

Japanska fotografier, popkonst, Arte Povera och andra mer eller mindre definierade rörelser visas upp med korta förklaringar i rummen på våning fem. Under samlingsnamnet Architecture and Power visas Guy Tillims foton av vittrande bostadshus i Mocambique. De är uppförda i imponerande storlekar och döpta efter frihetskämpen Patrice Lumumba. Men de är tomma; ingen har flyttat in där, ingen betalar hyra. Feltänkt av dem som byggde - ingen ville bo där eller ingen hade råd?


I ett eget rum står Jenny Holzers verk BLUE PURPLE TILT (2007). Det är sju parallella, lutande LED-displayer där citat från hennes tidigare verk Truisms, Survival Series, Inflammatory Essays och Lamentations flyger förbi, nedifrån och upp. Det pulserande röd-blå ljuset är fascinerande, och det är svårt att slita sig, men jag skulle hellre ha velat se de citerade verken i sin helhet. Förutom att texterna har förlorat sitt sammanhang, blir de så flyktiga när man bara kan läsa något ord i taget och allt sedan är förbi. Det är ju en upplevelse att begrunda i sig, men jag tycker inte att Holzers verk vinner på det.

Några salar innehåller fler verk med feministiska förtecken. Jag har aldrig sett Cindy Sherman som en typiskt kvinnlig, utan som en mänsklig konstnär, och genial därtill. Nu hänger fyra av hennes mindre intressanta porträtt från 1975 på väggen intill Guerrilla Girls. När jag läste om Guerrilla Girls på 1980-talet fascinerades jag av deras kritiska helsidesannonser, som presenterar konkreta fakta med smarta, utmanande kommentarer. The Advantage of Being a Woman Artist är roligt, bitskt och tänkvärt på samma gång.


Jag vet inte hur den statistik Guerrilla Girls presenterade har förändrats sedan dess, men jag tycker att det är värt att nämna att de samtida svenska konstnärer vars verk säljs för de högsta summorna är Karin Mamma Andersson och Cecilia Edefalk. De är båda ytterligt kompetenta och visionära, och att de uppskattas av publik och kritiker är helt rätt. Med deras sublima verk i tankarna var jag glad att få möta surrealister och deras likasinnade på våningsplan tre.

Under 1900-talets första hälft var det många konstnärer som med sina målningar utforskade människans inre landskap som om de vore en nyupptäckt kontinent. Teorier och rön inom psykologi och drömforskning, om de var sanna eller ej, inspirerade målningar tillsammans med konstnärernas egna känslor. Jag älskar att se blandningen av allvar inför uppgiften och hänförelse av det ofattbara. Det är också givande att se den röda tråden mellan tavlorna, fastän de skiftar i såväl motiv som utförande. En del verk har markerade konturer, andra suddiga; en del har ljusa och luftiga färger, andra har dova, rika färger som glöder som om de vore upplysta inifrån. Det som förenar dem är den drömlika, övernaturliga stämningen. Giorgio de Chirico fascinerar mig mer och mer. Här hans verk La famille du peintre (1926):


Av verken som visar en drömlik realism fastnar jag framför Meredith Frampton och Meraud Guevara, som målat övernaturligt stillsamma kvinnoporträtt i harmoniska färger. Jag kan tröttna på såväl underdåniga som påträngande porträtt av kvinnors skönhet, men i det här fallet visar målningarna människor på gränsen till gudomlighet. Här Marguerite Kelsey (1928) målad av Meredith Frampton:


Allt detta visas alltså ur Tate Moderns permanenta samlingar av verk. Så även om muséet inte skulle ha någon intressant tillfällig utställning, finns det tillräckligt mycket att se för att man skall kunna gå runt i flera timmar och hitta något som talar till en. Därtill finns det på översta våningen en restaurang med välsmakande mat och fantastisk utsikt. Väl värt att uppleva.

Länk till Tate Moderns sida om de permanenta samlingarna

2 kommentarer:

Hermia sa...

Vad mycket du hann med att uppleva på din resa! Det är jättefint få ta del av det. Tate kan jag inte ens fatta att jag inte besökt själv.

Jenny B sa...

Tate Modern och Shakespeare Globe Theatre ligger precis intill varandra! (Fast jag lyckades gå fel på vägen dit ändå.) Tack vare en hel del pusslande och planerande kunde jag pussla in en massa spännande på mina tre dagar. :)