Rummet under golvet av Kjell Johansson

I boken Huset vid Flon lät Kjell Johansson oss möta Eva och Erik, två barn som växer upp i utkanten av det begynnande folkhemssverige. I Rummet under golvet är det barnens mormors bror, Nils, som för ordet. Han har börjat sitt liv ännu fattigare, i en fattigstuga för gamlingar med sin mor och lillasyster (Emma Charlotta, som växte upp till att bli den dominerande mormodern i Huset vid Flon).

Nils längtar hemifrån, och tillsammans med Magda från resandefolket ger han sig ut på vägarna. Magdas familj accepterar honom aldrig helt, folk de knackar på hos är inte alltid glada att få besök av tattare, och ibland drivs han av sin egen stolthet eller dumhet till att misslyckas i sitt becknande. Ända från barndomen tillsammans med systern berättar han, och alla andra, historier för att göra världen mer vänlig och förståelig.

På alla håll orättvisor och människor som inte får känna sig värdefulla. Det är trovärdigt, och jag är glad att få läsa en berättelse om människor i samhällets utkant, från en tid som inte är så långt från vår. Men Kjell Johanssons språk är så bristfälligt att berättelsen blir lidande. Det känns som att boken är skriven som en lärobok för gymnasiet. Dels gör det att historien inte får liv, och dels gör det att Nils ord skorrar illa. Skulle de här moderna orden och meningarna användas av en äldre man på femtio-talet som just släppts ur fängelse? Och det fungerar inte med Nils som allvetande berättare när perspektivet växlar till hans systers äktenskap.

Men framför allt, sorgligt nog, blir människornas liv bara ord på papper som inte engagerar. När jag klär historien i mina egna ord känner jag sympati för alla, precis alla i boken, även dem som sårar de övriga med sitt handlande. Det kan hända att andra uppskattar Kjell Johanssons stil, men för min del stör det hela boken.