torsdag 19 november 2009

Dagene er gjennomsiktige av Mirjam Kristensen

Sofies lillebror Jonas dör. Det gör han redan på första sidan. Sofie är ett barn, kanske åtta-tio år gammal, och allt som händer efteråt skildras genom hennes ögon. Att lillebror är död och borta för evigt är svårt att förstå för Sofie, och strax efter olyckan talar hon ofta med honom i tankarna och har underliga upplevelser, där verkligheten förvrängs. Som till exempel här:

... det er bare bestefar som står i hyttedøra og ser på meg. Han ser på meg, han ser og ser. øynene hans blir større og større, till slutt blir de hele himmelen, og det er skyer på himmelen. Det er skyer inni øynene till bestefar, store hvite skyer så himmelen blir nesten usynlig. Jag kan nesten inte se øynene til bestefar lenger, så store er de, så lenge ser de på meg att de blir helt usynlige.

Medlemmarna i familjen reagerar på olika sätt i sorgen. De har alla svårt att se Sofie och hennes oro, men Sofie ser dem alla. Gamla sorger kommer upp till ytan, och bit för bit går familjen sönder. Det är smärtsamt att läsa om.

Det är en kort bok, men jag läste bara tio sidor om dagen. Den första halvan är så full av sorg och Sofies förvirring att det skulle blivit för tungt att läsa i ett svep. Att läsa några sidor i taget gör också att jag, läsaren, är med i tillståndet av saknad under flera dagar, precis som familjen är, och jag känner med dem. När familjemedlemmarna äntligen kan se varandra igen kan de gå vidare med sina liv, även om inget någonsin kan bli som det varit innan.

Inga kommentarer: