MacBeth på Kungliga Operan

The Scottish play! Ingen kärlek, ingen glädje, bara häxor, vålnader, bittra förutsägelser och blodiga mord. På Shakespeares pjäs komponerade Giuseppe Verdi en opera som ljuder skönt än idag.

MacBeth är krigare, och första scenen inleds med att han pepprar en massa fiendesoldater. Om man dödat okända för sitt land, var ligger då skillnaden i att döda människor man känner men som står i vägen för ens framgång? Det är det som paret MacBeth får känna in i kropp och själ.

Häxornas förutsägelse om MacBeths utnämning till tan av Cawdor besannas genast, så vad de sagt om att han skall bli kung borde ju också slå in. Men från första stund är han osäker och vacklande på grund av den hårda kamp som ligger framför honom. Lady MacBeth behöver dock inga häxor eller profetior för att vilja styra sin make in på vägen mot makten. Tvärtom är hon handfast och målmedveten, när hon hetsar sin man till att inte vara feg utan döda kungen, som är deras gäst, för egen hand.

Hela tiden plågas MacBeth av skräcksyner och vålnader som får honom att ångra vad han har gjort, ända tills han nått sitt mål, blivit kung och börjar tro att han verkligen är oövervinnlig. Då är det Lady MacBeths moral som hinner ikapp henne och får henne att bli galen av skuld, helt utan övernaturlig hjälp. Det är intressant att se hur MacBeth och hans maka gör komplett motsatta resor mellan handlingskraft och inre kval, men ändå inte undgår sina våldsamma slut.

MacBeth (Marco Vratogna) dödar den gode Banquo (Jaakko Ryhänen) på sin väg mot tronen. Ack! Aldrig mer skall vi få höra hans vackra bas! Trösten kommer i Macduffs (Badri Maisuradze) underbara tenor. Vid kistorna av sin mördade familj trummar han upp publikens applåder, liksom skottarnas vilja att göra sig av med MacBeths terrorvälde. Och Lena Nordin, som jag beundrat i tjugo år, förnöjer oss åhörare med den ena arian ljuvligare än den andra.

Scenografin är fantastisk: kring häxorna står en skog av förvridna träd täckta av spindelväv, byggda av sjuttiotusen piprensare. Nej, jag skojar bara. Jag vet inte vad de är byggda av, och de är jättesnygga. Verdis musik är så vacker - tidvis faktiskt för vacker och lättsam för att kunna förhöja den kusliga stämningen i scenerna. Men från MacBeths aria i sista akten, då han inser att hans eftermäle kommer att vara fruktan, växer musiken i styrka och allvar ända in till det hårda, kalla slutet. Verdis MacBeth på Kungliga Operan är en skön upplevelse.

Länk till Operans sida om MacBeth