The Wire

Imorgon fredag börjar fjärde säsongen av The Wire på SVT2. Jag missade första säsongen, men kastade mig in i den andra när den visades på TV. Det var rejält svårt att hänga med de första två-tre avsnitten, eftersom de byggde på bakgrundshistoria och rollfigurer jag inte kände till sedan innan. Jag kunde ändå inte slita mig, för det var så otroligt bra TV. Trovärdiga replikskiften, bra skådespelare, parallella historier som vävs samman till en meningsfull helhet.

En viktig anledning till att The Wire är så bra, är att serien räknar med att dess tittare är intelligenta. Handlingen skrivs en inte på näsan, snarare tvärtom. En menande blick kan vara lika viktig som vad som sägs. En dialog kan verka obegriplig tills den får sin förklaring fyra avsnitt senare. En scen kan vara såväl ödesdiger som mer eller mindre oviktig för handlingen, men bidrar alltid till atmosfären och förståelsen för rollkaraktärerna.

Handlingen utspelar sig i Baltimore, bland de kriminella och bland poliserna som försöker utreda och stoppa deras brott. Vi får se hur droghandeln förhandlas och planeras av ledarna för gatugängen, hur distributionen nere på gatan sköts och hur det kan leda till såväl framgång som personliga katastrofer. Speglat i polisens organisation, ser vi hur fotarbetarna inte bara har de kriminella utan även trög byråkrati och chefer med prestigeproblem att arbeta emot. Poliserna i teamet vi följer närmast använder sig av tjallare, övervakning av kända tillhåll, och tekniken som gett serien sitt namn: avlyssning av telefoner. Det är ett ständigt jobb för dem att leta sig
djupare in i, och hålla sig ett steg före den kriminella organisationen.

Andra säsongen börjar med en McGuffin som startar en av de parallella spåren i den säsongen. Polischefen kommer till sin lokala kyrka för att överlämna en present från polis ett altarfönster. Det är bara det att kyrkan alldeles nyss fått ett lika pampigt altarfönster från hamnarbetarnas fack. Polischefens sårade stolthet får honom att sätta "vårt" polis-team på noggranna efterforskningar om hur facket kan ha så mycket pengar. Som tur är kan våra förtrogna från förra säsongens spaningsgrupp använda sig av sina nya uppgifter för att samtidigt komma annan droghandel på spåren, inte utan friktion med ledningen.

En person i The Wire som jag tycker mycket om är överlevaren Bubbles. Han lever på småstölder, smarta affärsidéer i liten skala och att tjalla. Periodvis är han djupt nere i sina drogproblem, och det märks på hans haltande gång och sluddrande tal. Han är både rörande och rolig. Andra sorgliga scener är när man ser tonårskillar i en kal lägenhet väcka sina småsyskon, ge dem pommes frites och skicka iväg dem till skolan, för att sedan gå ut, sälja droger till sina grannar och döda andra tonårskillar i rivaliserande gäng. Jag känner ingen sympati för langarna, men det är svårt att se dem välja ett bättre liv utanför gänget. Rollfigurernas privatliv bryter då och då in i handlingen, men inte av krystade förevändningar om romantik i serien, utan naturligt, så som problem och framgångar hemma och på jobbet blandas vilket arbete man än har.

Jag vet inte om fjärde säsongen av The Wire blir omöjlig att förstå om man inte sett de tidigare säsongerna, men jag rekommenderar alla att försöka.