Filharmonikervikarier i närbild

Konsertserien Filharmoniker i närbild startade hösten med en caprice, när de bjöd in några av sina mest trogna vikarier att spela huvudrollerna i en eftermiddag med kammarmusik. Om jag minns rätt var det denna konsert som var inplanerad redan under förra våren, men fick ställas in då pianisten Bengt Forsberg halkat och brutit handen. Lyckligtvis verkade han vara fullt återställd efter olyckan.

Eftermiddagen började med två härligt romantiska stycken för klarinett, viola och piano (op. 83) av Max Bruch. Därefter följde tre lekfulla, mer moderna stycken för flöjt, cello och piano (op. 48) av den nu olyckligt bortglömde Gabriel Pierné. Innan paus bjöds vi på fyra härliga norska danser för fyrhändigt piano av Edvard Grieg, flyhänt framförda av Forsberg och Anders Kilström. Klokt nog är de komponerade så att melodin och de mer virtuosa partierna är fördelade mellan de båda spelarna, så ingen av dem behöver se det som en prestigeförlust att spela i det lägre tonläget. De två pianisterna var samspelta, och jagade varandra genom sköna tempo- och nyansväxlingar. Omisskänneligt Grieg, i den lätta folkvisetonen byggd på en mer ödesmättad grund.

Aram Chatjaturians trio för klarinett, violin och piano var full av energi och innehöll suggestiva toner ur hans armeniska påbrå. Den följdes av några mer bagatellartade miniatyrer för pianotrio av Frank Bridge. Den vackra avslutningen av Maurice Duruflé; Preludium, recitativ och variationer för flöjt, viola och piano (op. 3) växte sig stark, med gripande inslag av vemod från början till slut.

Som gammal flöjtist var jag glad att få höra tvärflöjten sjunga ut, och inte bara kvittra understödjande i det högsta registret. Och även om Steven Svensson missade en ton här och där, var det vackert att få höra den uttrycksfulla violan ta plats.

Helt lämpligt till Isaac Grünewalds posthuma 100-årsdag har Konserthuset fått deponerat hans skisser till det som nu kallas Grünewaldsalen, av hans familj. Varje gång jag kommer in i salen känner jag mig upplyft och ändå en smula beklämd. De opulenta kapitälen, ymnighetshornen och trompe l'oeuil-effekterna i alkoverna förstärker känslan av att ha stigit in i ett dolt Olympen mitt i stadens brus. Men jag kan inte helt skaka av mig känslan av att vara en del av ett program för folkbildning, borgerlig uppfostran och i sista hand eugenik och tvångssteriliseringar. Inbillar jag mig? Hur mycket jag känner att kulturen berikar mitt liv, vill jag inte se den som skiljelinje mellan värdiga och ovärdiga människor. Men, men, nu kanske fantasin driver iväg för långt med mig.