Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist

Läckrare än en blodig Aladdinask: en samling med tio skräcknoveller av John Ajvide Lindqvist! Hans två första böcker var en fröjd att läsa. Det var på tiden att någon
släppte in vampyrer och zombies i den svenska vardagen. Och i Pappersväggar får vi alltså nio nya mardrömmar, plus en långnovell som är en epilog till Hanteringen av odöda.

Det tilltalande med romanerna Låt den rätte komma in och Hanteringen av odöda var att Ajvide Lindqvist inte bara överrumplade vardagen med sina skräckscenarier, utan följde upp handlingen både på det psykologiska planet och ur ett samhällsperspektiv. Vad betyder det att döda människor återvänder till livet? Vad säger Försäkringskassan? Vad känner de som just förlorat en käraste - glädje, avsmak, oro? Den här blicken för detaljer gjorde romanerna så läsvärda, men kommer tyvärr till korta i en del av novellerna. Jag är annars en stor vän av novellen som berättarform, men tycker att Ajvide Lindqvist är mer till sin fördel i ett längre format.

Det är ändå flera av novellerna i samlingen som är riktigt minnesvärda: handling, personbeskrivning och överraskningsmoment glider samman till en härlig läsupplevelse. Mina favoriter är By på höjden, Equinox, Majken och långnovellen Sluthanteringen. Den sistnämnda behandlar de omlevande som dök upp i Hanteringen av odöda, och är riktigt spännande. Det är också skönt att få veta upplösningen på zombie-sagan. Föreläsningskvällarna på Karolinska Institutet i våras gjorde att jag hängde med i de medicinska termerna, vilket jag är rätt så nöjd med.

I efterordet talar Ajvide Lindqvist själv om att han jämförs med Stephen King, så då kan väl jag också få göra det. Jag tycker om King på det stora hela, eftersom han placerar ondskan i miljöer man kan känna sig hemtam i, och gör skräcken personlig. På en boksida kan man få läsa tankarna hos en liten pojke på väg hem en mörk kväll, och när han sväljs av ett kloakmonster på sista raden blir man äcklad, berörd och sugen på mer. Men King kan fläska på litet väl mycket i sina splattrigare scener, och låta sig ryckas med för långt i sina mer filosofiska funderingar. Att använda varumärken som platsmarkörer är också litet väl enkelt ibland.

Ajvide Lindqvist har ett bättre språk, mer trovärdiga personskildringar, och går snäppet djupare. Han skriver inte bra skräckböcker, han skriver bra böcker om jätteläbbiga saker. Vad än Ajvide Lindqvists nästa bok handlar om, kommer jag att kasta mig över den med glädje. (Tror jag. Tvärsäker är jag aldrig.)

Fler böcker av John Ajvide Lindqvist:
Människohamn