Ibland önskar jag att jag hade levt samtidigt med genier jag beundrar; Beckett, Ibsen, Strindberg. Jag skulle gå på deras pjäser när de var nya, klia mig i skallen och bilda mig en egen uppfattning om ett pågående författarskap. Men så slår det mig att några av våra samtida författare också är stora genier: Kristina Lugn, Lars Norén och Harold Pinter. Den lilla lokalen på Teater Brunnsgatan 4 blir snart utsåld, och därför har jag missat de flesta av Lugns pjäser som satts upp där. Så bra att Stadsteatern tar upp Gråt inte mer, Cecilia... så att fler kan få se den!
Lennart Jähkel gör ett mycket, mycket bra jobb som Tage G. Petrén, flygkaptenen med ett hemligt liv som bejublad countryartist i Seattle. Men nu har han dragit sig undan sin familj och sina två fruar, Cecilia och den gamla kärleken Ursula som han mötte igen efter 29 år. Det vemodiga leendet glider stundtals över i en grimas av äkta sorg. Lugn använder sig av ordspråk, business-uttryck och även sina egna, tidigare pjäser, om jag inte hörde fel. Vi får också höra The Flying Captain sjunga sina succénummer, flera gånger, till och med.
Som sagt, jag tycker att många av Kristina Lugns pjäser är genialiska: Nattorienterarna (Upsala Stadsteater), Kvinnorna vid Svansjön (Stockholms Stadsteater) med flera, innehåller meningar där vardagliga fraser och fackuttryck blandade på halsbrytande sätt. De här ordlekarna är både vansinnigt roliga, och ödsligt sorgliga på samma gång, och de här nyanserna är som den Heliga Graal; precis det jag söker efter i mina kulturupplevelser. Men en del av Lugns pjäser är inte lika givande. Den här är en av dem.
Sångerna på engelska tar upp en stor del av stycket, men tillför inte så mycket. Trots enstaka guldkorn, blir Tage G. Petréns liv och ensamhet inte något som engagerar mig, hur mycket jag önskar det. Men, jag tycker ändå att pjäsen är sevärd! Låter det konstigt? Nej, en surrealistisk komedi med sång och musik är värd en timme på teatern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar