Det finns olika sätt att skapa fysiskt stora konstverk på. Anish Kapoor skapar ofta verk som är så stora, eller verkningsfulla, att de skapar sin egen verklighet. Vi har sett det bland annat i den minnesvärda Marsyas, och på Arken i Köpenhamn hänger hans At the Edge of the World II (1998) redan nära ingången. Står man under den blir ljudet dämpat, ser man rakt upp så ser man bara det runda, mjuka, röda inre av klockan. Visst kan man lätt rikta blicken åt sidan och se den vanliga museigången, men under de ögonblicken känns det som att den nya verkligheten finns rakt upp.
Tidigt i utställningen finns också väggar och föremål som ger olika spegelbilder. Det är roligt att gå förbi dem och se sig själv förvrängas eller splittras, men det är än mer meditativt att leta efter detaljer i väggarnas och golvets gråa betong som har vridits till något nytt.
Man kan skaka på huvudet åt det eviga fotograferandet, som om ens egna skakiga fotografier skulle kunna mäta sig med proffsens eller få en framskjuten plats i fotoalbumet. Men i fallet med Mipa 5 to Cobalt Blue (2021) är det intressant att det blå objektet som gav en litet suddig spegelbild, istället blir en skarp, klar juvel när den avfotograferas.
Färger är också något som Anish Kapoor hanterar mästerligt, då hans monokroma verk får färger som har ett djup och en mättnad som gör att de ser ut som oändligt djupa svarta hål. Man får inte komma för nära Descent Into Limbo (1992), så från två meters håll kan man inte vara helt säker på om den svarta rundeln i golvet inte ändå är ett djupt, djupt hål.
Färger som inte finns i naturen kombineras till en galen och fantasieggande installation, Destierro (2017). Varifrån kommer berget av lysande röd sand? Är det den knallblå grävskopan som forslat dit det, eller skall den sätta igång att montera ned det? Hur kan ett så illblått föremål ha någon fysisk inverkan på ett illrött ämne?
(Zoomar man in så ser man dock ett fint lager av rött damm på den blå grävskopan, så där finns litet av ett möte ändå.)
Utställningens mest fascinerande verk är Descension (2015), som man inte heller får komma för nära. Svartfärgar vatten sugs oupphörligen ned i ett slukhål som rör sig under ytan. Vattnet bubblar och står aldrig still, och ljudet från processen är förstärkt i högtalare. Det känns som att stå på randen till ett svart hål, som att man har sett världen för sista gången och allt man varit och levt kommer att släckas ut när det blir ens egen tur att sväljas av det giriga, oförklarliga hålet. Tur att man inte får gå för nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar