År 2025 är Archipelacon, Ålands science fiction- och fantasykongress, även Eurocon med gäster och hedersgäster från hela Europa och världen. Några av de programpunkterna tar dock fast på det specifikt åländska. En berättar om dess historia från sälfiskare och framåt, en annan heter Odd Borders och med avstamp i Ålands situation som demilitariserad zon mitt emellan Sverige och Finland får vi av Richard Stephenson i föredraget Odd Borders höra om fler platser med udda status. Där finns (eller inte finns!) Sovereign Military Order of Malta som inte har något land men däremot tre kontor i andra länder och tre passinnehavare. I det lilla samhället Baarle-Hertog / Baarle-Nassau går gränserna mellan Belgien och Nederländerna på extremt komplicerade sätt. En rolig gräns är Europas yttersta västgräns som går mellan Danmark och Kanada på Hans ö, där länderna turas om att invadera varandra, hala deras, och hissa sin egen fana, och norpa respektive lämna efter sig en flaska whisky, vilket kallas för Whiskeykriget.
I Grand Futures berättade framtidsforskaren Anders Sandberg att han och hans med-futurister analyserar och funderar på
How large can the future be?
How much can we achieve?
How good can the future be?
What do we need to do to get there?
Klokt nog kan man jämföra med tidigare seklers liknande försök, och han började sin engagerande föreläsning med att berätta om jesuiten Christoph Grienberger, som år 1603 tog sig för att tänka på hur man rent mekaniskt skulle kunna göra för att väga jorden, och sedan själv estimerade jordens vikt ganska väl.
Vetenskap och science fiction har sedan länge varit kommunicerande kärl, där författare tagit framsynta idéer från (ofta) fysiken och skapat berättelser om det, men också tänkt ut scenarier som inspirerat forskare i deras arbete. Författare och forskare kan man ju också vara på samma gång. Intressant är att biologen JBS Haldane som år 1923 skrev boken Daedalus uttryckte att det här seklet (nittonhundratalet) skulle präglas av de många framstegen inom fysik, men seklet efter skulle tillhöra hans område biologi.
Många av områdena som futurister idag utforskar som möjliga vägar att förbättra livet på jorden, har det skrivits skönlitteratur och forskning om i något halvsekel redan. Att flytta stjärnor och galaxer, uppgående i en singularitet, att behålla de gynnsamma livsomständigheterna på jorden även när solen dör ut - och Sandberg var nyss på en MIT-konferens där man diskuterade om man teoretiskt borde få bättre utbyte av en Dysonsfär kring ett svart hål, eller en kvasar, och hur man optimerar förhållandena där. Jag ser fram emot att läsa den (minst) 1400 sidor tjocka bok som Anders Sandberg håller på att skriva.
(Artificial) Intelligence, Writing, and the Human Condition, var en matnyttig men svårsammanfattad föreläsning av den kunnige Mikko Rauhala. Man vill gärna avfärda AI som "it is just a text predictor" - men vet ni hur svårt det är att förutsäga nästa ord? Med konkreta exempel och siffror visade Rauhala detta ur olika aspekter, med återkommande antydningar om att människohjärnan (kanske) också gör på liknande sätt. Mina screenshots från några av presentationens slides kan ge en glimt av hur givande och tankeväckande Mikko Rauhalas programpunkt var.
Det är mycket synd att Mats Strandberg, en av Archipelacons hedersgäster, inte kunde närvara, men det uppvägdes av hans mycket välformulerade inskickade svar till frågorna som togs upp på paneldebatten kallad On Writing. Där deltog Jeff VanderMeer och Emmi Itäranta under ledning av Cheryl Morgan, och det de berättade om sina skrivarprocesser var mycket inspirerande.
Emmi Itäranta började skriva Memory of Water på engelska, under sin kurs i Creative Writing i Kent. När hon ville ha feedback från en läscirkel i Finland skrev hon om den på finska, vilket blev som en redaktörs-process av hennes eget verk och fick henne att tänka och tänka om i hur hon formulerade sig. Nu har det dubbla språket blivit en viktig del i hennes skrivarprocess, där hon får tänka igenom en extra gång vad hon har skrivit och hur hon faktiskt skall säga det.
Även när andra stod för översättningen av Mats Strandbergs böcker fick han själv tänka till ett extra varv om vad han skrivit. Svårast att få rätt var nivån på svordomar, och hur ungdomar pratar om att vara queer på olika sätt. Dessutom, på svenska använder man oftas förnamn, men när hans böcker skulle översättas till tyska behövde han, flera år senare, tänka ut efternamn till de vuxna som barnen artigt skulle tilltala.
En av Jeff VanderMeers översättare till franska började ändra i boken - för han fick för sig att han var en av huvudpersonerna och att VanderMeer berättat allt fel! Han togs bort från projektet. I övrigt tyckte VanderMeers franska översättare att hans berättelser, hur udda de än är, är lättare att översätta än John Grisham. Den tyska översättningen av City of Saints & Madmen är nog den mest perfekta, för de hittade fel som VanderMeer gick tillbaka och ändrade i nästa engelska utgåva. I allmänhet lär han sig mer om engelska språket av frågorna han får av översättare.
De tre författarna hade allmänna, men personliga och uppmuntrande råd till aspirerande författare. Jeff VanderMeer tog upp att det är så olika vad som fungerar bäst för en person: man kan jobba i workshops, skaffa en MFA, ha en grupp pålitliga läsare, eller arbeta på egen hand för att utveckla sin egen stil och mejsla fram en bok. Hitta vilken tid på dagen som fungerar bäst. På samma sätt när det kommer till hur man skriver och vilka verktyg man använder, men för egen del vill han inte använda verktyg som Scrivener, för han känner att alla verktyg för organisation så småningom börjar dämpa hans fantasi, får honom att undra vad som går förlorat när han håller sig inom verktygets ramar. Vad gäller AI så inflikade Cheryl Morgan det viktiga faktum att hon i sin roll som publicist låter författare skriva under på att de inte har använt AI, för det kan i värsta fall leda till att något annat, större förlag kan stämma dem för copyright infringement, om AI:n i teorin har använt sig av deras texter.
Vad gäller research och hur mycket som är för mycket, så älskar Emmi Itäranta det och ser det som att hon lägger mer och mer på en komposthög och ser vad som växer fram ur det. Jeff VanderMeer påpekade att man inte skall låta sig luras att tro att man måste skriva om något bara för att man lagt ned mycket tid på att researcha det. Och så berättade han några listiga knep! Inför boken Finch anmälde han sig som recensent av noir-böcker, och fick så en god känsla för genren inför sin egen vända. Och vad gäller biologiska specifikationer för kolibrin och salamandern i Hummingbird Salamander, så bad han en biolog att skriva den så att de skulle bli rätt (den personen lade också in några insiderskämt). Om man inte kan be en expert att skriva åt en, så kan man be en att läsa och rätta i efterhand, om man är säker på att ens antaganden inte förändras så mycket att hela handlingen kastas omkull. Ett annat tips, om man fastnat i en karaktär, är att lajva den personen för att förstå den, kanske till och med bestämma med en vän att man skall träffas och dricka kaffe som den personen för att få anledning att tänka ut bakgrund, vanor och reaktioner.
Vad gäller writer's block så bestämde sig VanderMeer för att forma sin hjärna så att han inte skulle riskera att fastna i det: skaffa jättemånga idéer, utföra skrivövningar för att träna på att komma vidare med scener, och också ha flera historier på gång parallellt för att kunna hoppa till det som verkar intressant just då. Men Emmi Itäranta instämde med honom i att man inte skall vara för hård mot sig själv. Ett ofta förekommande råd är "skriv varje dag" men det finns perioder när allt är för jobbigt för att man skall hinna, och då skall man inte pressa sig för då kan man göra sönder något. Var snäll mot dig själv och låt det ta tiden som behövs för att komma tillbaka till skrivandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar