Enlightenment av Sarah Perry

Thomas Hart är litet gammaldags till stilen: i sin propra klädsel, och i kåserierna han skriver för lokaltidningen Essex Chronicle. Folk kan tycka att stilen är affekterad eller uppskatta den, eller kanske båda på samma gång, ungefär som en läsare kan känna för prosan i boken där vi läser om honom. När vi först möter Thomas Hart kommer det på nästan samma gång in ett par nya objekt och personer och förändrar hans liv. Det första är en planisfär, en justerbar stjärnkarta. Därefter får han en inbjudan att undersöka Lowland House och kanske hitta bakgrunden till de lokala spökhistorierna om byggnaden. Samtidigt dyker kometen Hale-Bopp upp på himlavalvet, och det är dit upp som (nästan) alla trådarna börjar dras.

Ännu mer gammaldags än Thomas Hart är baptistförsamlingen som han tillhör, som han väljer att fortsätta att tillhöra trots att de skulle förkasta honom om de kände till hans homosexualitet. Men där finns den moderlösa flickan Grace som han känner sig förbunden att ta hand om.

Boken Enlightenment gör nedslag med några års mellanrum hos Thomas Hart, Grace och några människor i deras närhet, och låter oss se hur omständigheterna skickar deras liv i nya banor.

Sarah Perrys ornerade prosa vill helt enkelt inte berätta något på ett enkelt sätt, utan genom ögonblicksbilder och miljöbeskrivningar som kräver koncentrerad läsning för att avkodas. Det är litet irriterande ibland, hjälper också till att bygga upp historien som är både banal, osannolik och överfull av sammanträffanden, men är som sagt också något att tycka om och längta tillbaka till. Om berättelsen känns litet väl duktigt sammanpusslad och utsmyckad så är det ändå med en god ambition och skickligt handlag av Sarah Perry.

Fler böcker av Sarah Perry:

After Me Comes the Flood

Härlig är jorden på Stadsteatern

Hemma i byn är man så stolta över dottern Anna Berg som for till Stockholm och nu skriver debattartiklar och annat i tidningarna. Ännu lyckligare är familjen över att hon är på väg hem till byn! Mindre lycklig över att vara på väg ut på landet är huvudpersonen själv, som för övrigt inte längre vill kallas Anna Berg utan Annaus Montanus. I en inledande monolog snackar hon ihop sig med oss i publiken, för bara vi i STOCKHOLM är ju smarta och medvetna om vad som händer i världen, och om hon bara snabbt kan få med sig ungdomskärleken Lenny tillbaka till storstaden så blir allt bra. Sagde Lenny är också glad över att Anna kommer tillbaka, viss om hennes kärlek trots att hon inte svarat på hans brev, och så upprymd och nervös att han inte ens vågar närma sig henne. 

Annas pappa och farmor är överförtjusta över att få hem den framgångsrika dottern och tar inte illa upp av Annaus stockholmsfasoner och hennes många klagomål på deras lantlighet och försök till välkomstfirande. Stämningen i pjäsen är så pass lättsam att man kan skrattar åt Annas rappa förolämpningar och nedlåtande attityd mot alla i den gamla hembyn. Snart får man också anledning att roas av Annaus genuina irritation över den förment stockholmsutbildade Per Klockares mangling av citat på latin, spanska och esperanto.

Regissören och manusförfattaren Per Tjerneld har utgått från Ludvig Holbergs pjäs Erasmus Montanus från 1723 och stuvat om den till ett anakronistiskt 1790-tal med begrepp och händelser smart klippta från vår samtid. I sin uppfriskning av historien har han med skicklig hand undvikit att skapa svartvita motsatsförhållanden. Visst är Annaus Montanus fördomsfull mot sin efterblivna hembygd, men vi är nog många i publiken vid Stadsteaterns stora scen som haft liknande känslor efter att ha flyttat till STOCKHOLM. Och visst är lantisarna alltför tröga med att ta till sig nya kunskaper, men när Anna inte bryr sig om deras känslor så sårar hon dem djupt.

Till största delen är pjäsen Härlig är jorden ändå fantastiskt rolig; alla roller bär på måttsydd humor och skådespelarinsatserna är i ypperlig samklang. Alla chanser till skämt är väl tillvaratagna, som att alla har svårt att komma ihåg att kalla Anna för "Annaus" och farmor oftast säger "Anus". Mest lysande på alla sätt är ändå Rebecca Plymholt som Anna Berg - mimik, gester, ordval och tonfall framförs med sådan säkerhet och komisk timing att man gärna skulle låta sig sablas ned av en vass replik eller menande blick från henne.

Men när historien rullar på så dyker det ändå upp komplikationer, och till slut blir den charmiga dumheten i byn farligt kvävande. Vilket liv är bäst att välja, den nöjda tryggheten på landet eller de vassa pennorna i Stockholm? Finns det inte orosmoln på båda hållen? Hur långt räcker Annaus Montanus principfasthet? Efter många skrattsalvor får vi i publiken en allvarlig fråga om moral och val att ta med oss hem.

Länk till Stadsteaterns sida om Härlig är jorden

Foto: Sören Vilks

English Teacher

Tonåringar är jobbiga, och en lärare på high school har det inte lätt. Är Generation Z den allra jobbigaste generationen i världshistorien, med nya obegripliga måsten och förbud som ändrar sig varje dag efter vad man ser på TikTok? I vilket fall som helst är det så som ungdomarna i serien English Teacher lever, alltid beredda att spela in och sända på TikTok när någon av deras lärare gör bort sig. Engelsläraren i seriens titel, Evan Marquez, är han inte litet godkänd ändå, han är ju ändå homosexuell med colombiansk bakgrund? Nej, han är alldeles för ljushyad, och gay är lika mycket etablissemang som straight för kidsen idag.

Det är just den här krassa edge-of-the-edge-stilen och de snabba vändningarna som skapar humorn i de trötta millenial-lärarnas samspel med eleverna i de första avsnitten av English Teacher. När skolans traditionella könsbytarfest är på vippen att ställas in - killarna är cheerleaders och tjejerna spelar amerikansk fotboll - driver Evan det till sin spets genom att anlita sin drag queen-kompis Shazam för att se till att killarna verkligen får till det. Ungdomarna är skrämmande i sina flipprande åsikter och avfärdanden, men i grunden ändå ganska hyggliga.

Det finns också mycket humor att hitta i lärarnas relationer, fast även där är vänskapen som tur är stark; mellan Evan, bästa vännen Gwen, gympaläraren Markie och till och med den hygglige rektorn Moretti. Vad gäller Evans sexliv, som han borde hantera diskret efter att ha blivit anmäld av en snipig förälder, så dyker det upp nya lockelser i lärarrummet samtidigt som han gång på gång hamnar i säng med expojkvännen Malcolm.

Tempot och tonen i English Teacher är intensivt men lättsamt, och det är en skön kontrast mot verkligheten. Skön musik lånad från 80-talet inleder varje avsnitt, problem av seriös art tornar upp sig men får gå till sådan överdrift att de kan skrattas bort. Det vore riktigt roligt att få se en andra säsong av English Teacher

Utsikten helt nära av Maja Tinnervall

Många känner att de inte lever det liv de borde. I ens ögon verkar alla andra säkra i sina liv, men det är det nästan ingen som är när man ser efter. Maja Tinnervall följer några människor under några månader när deras spår kanske korsar varandra. Alla bär på en osäkerhet som är litet olika från person till person. I Elisabeths dagdrömmar har hon och den vuxna dottern ett nära och omtänksamt förhållande. I verkligheten vet de inte vad de skall säga till varandra. Elin och Otis är nygifta men känner kanske inte varandra på riktigt. Elin försöker skaffa alla attribut som signalerar ett bra liv, eller åtminstone ett normalt liv; giftermål, äktenskap, barn, radhus, möbler.

Hon ville ha ett köksgolv med solskensgula rutor. Behövde möbler som fyllde ut. De skulle kunna inreda huset vitt och lantligt, köpa ett stort, vitt, ovalt köksbord och lägga på bordsfilt och duk, skaffa antika kristallglas, hänga en krans på dörren inför jul, göra gräsmattan till en fruktträdgård med gamla och tåliga äppelsorter. En ny dyr möbel skulle kunna lösa allt.

För att köpa möbler behöver Elin ibland sälja möbler, för att få plats och pengar till nytt. Lara behöver inte nya möbler, däremot pengar till mat och hyra. En del får hon in genom att sälja det som lämnades kvar när grannen Siv dog och hennes efterlevande tagit vad de ville ha. Vad kan Lara sälja när de pengarna är slut? Folk lämnar saker i grovsoprummet som hon kan reparera och putsa upp. I källarförråden står fler saker, inrymda bakom låsta dörrar som går att lirka upp.

Boken rör sig mellan de olika personerna i jämnt tempo. Flyktigheten i människoliven blir påtaglig. De korta glimtarna av andras liv som Olle och Paul får via sina nattjobb på hotell blir desto mer gripande för att tomheten koncentreras i en mening. En del av människoödena gör djupare intryck än andra i berättelsen, och tidvis blir ödsligheten jämnstark och hade behövt fler nyanser. Ändå: Utsikten helt nära är en stillsam litania över ensamhet.

Asuna - 100 Keyboards på Konträr

Fler än hundra leksakskeyboards ligger utlagda som ekrar i ett hjul, nio i de längsta raderna, fem i de kortaste och i övriga varierar antalet. Ungefär hälften av instrumenten är Casiosyntar, svarta och kompakta med ett proffsigt utseende. Andra hälften är hjärtformade, har glada färger och dekor av Hello Kitty, Disneyfigurer och till och med Anpanmans glada uppsyn.

Den japanske ljudkonstnären Asuna börjar spela, ett keyboard i taget, en ton i taget. Från en låda full av platta trästickor, liknande glasspinnar, tar han en och sticker den så att en tangent trycks ned och naglar fast ljudet. Till en början går han stegvis från en eker till en annan, men snart sprider han ljudet över hela cirkeln, i en ordning vi åskådare/lyssnare inte ens kan gissa oss till. Då och då spelar han två toner innan han väljer den ena och går vidare, ibland sätter han dit två eller fler stickor direkt på samma keyboard.

Varje enskild ton i sig är svag och till en början är ljudet mycket diskret. Men ju fler tangenter som trycks ned, desto starkare blir klangen, men otroligt långsamt. Under tiden skapas det mönster i ljudet; Moire Resonance by Interference Frequency som Asuna själv benämner det och förklarar på ett pappersark han generöst delar ut till publiken.

Under den nästan halvannan timme som verket pågår får man röra sig runt hjulet och lyssna från olika håll. Men det är också skönt att vara stilla och bara låta sig översköljas av ljudet med ögonen slutna. Sittande på en stol en bit ifrån kan jag höra hur ljudet förändras bara av att jag rör huvudet åt olika håll. Men när klangen är som starkast känner jag också ett starkt sug att gå fram till cirkeln och stanna kvar där som ljudet är ännu högre.

Det är nästan mer fascinerande att betrakta Asuna när det blir dags för honom att börja stänga av tonerna. En del "glasspinnar" dras ut och läggs på golvet bredvid, som en fallen liten hjälte, och de blir fler och fler. Under de sista minuterna släcks även lampan som hela tiden lyst i mitten, säkert som en hjälp för artisten att se vilka instrument som fortfarande är påslagna. Under det långsamma diminuendot kan man då och då känna tacksamhet över hur något surrande ljud försvinner. Trots den sköna känslan av minuterna med det kraftfullaste ljudet, tilltar lugnet allteftersom jag känner hur tystnaden nalkas. Med 100 Keyboards skapar Asuna en fantastisk och minnesvärd upplevelse.

Agatha All Along

Det var Agatha hela tiden, den roliga grannen i Wandas och Visions idylliska hemliv som genom flera decenniers sitcoms gick mot ett sorgligt slut. Fast nej, allt kan inte skyllas på henne, för det var Wanda själv som höll en hel stad fången i serien WandaVision, men samtidigt styrde den opålitliga häxan Agatha händelserna så att hon i slutändan skulle kunna stjäla Wandas krafter. Så bra gick det dock inte, och nu är det Agatha som är fången i en fiktion i Westview. I inledningen till serien Agatha All Along ser vi henne som tuff utredare i en polisserie i scandi-noir-stil. När någon bryter sig in i hennes eget hus tar hon det först med sin hårda jargong, men snart sätts hela hennes liv i gungning.

Vi har redan i inledningen hört de lockande tonerna till Witches' Road, sången om vägen som belönar den häxa som lyckas följa den till slutet och stå emot prövningarna under tiden. Det är porten till den vägen som den unge inbrottstjuven vill öppna, men det kan man inte göra ensam, utan det behövs en sammanslutning av häxor. Nu har Agatha ett väldigt dåligt rykte så just det kan bli svårt att åstadkomma. Men när en annan ondska dyker upp i småstaden ansluter de hittills motvilliga lokala häxorna, och gruppen lyckas fly till Witches' Road.

Häxornas väg ser underbart icke-verklig och artificiell ut, vilket förstärker känslan av att ha hamnat på ett ställe bortom vår vanliga verklighet. WandaVisions vinnande koncept med avsnitt i skilda eror återkommer nu i häxornas prövningar, vilka utspelar sig i spännande miljöer från olika decennier. Tonåringen som startade hela äventyret, är han bara en inkvoterad pojke bland de kraftfulla kvinnorna, eller en förvirrad ungdom som tycker magi är spännande? Nej, han har också en komplicerad bakgrund, och efter hand får vi veta mer om den.

Det är effektfullt att klä häxan Agatha i moderna tiders power suits - hennes kraft är inte dold utan synlig för blotta ögat. Hon gestaltas av den magnifika Kathryn Hahn som till och med ser imponerande ut i spetsig hatt, det gamla häx-attributet som många av våra vandrande häxor inte längre vill förknippas med. Persongalleriet av häxor är tillräckligt litet för att allas bakgrund och personlighet skall bli engagerande, men mest av allt gnistrar det i hat-kärleken mellan Agatha och den farliga, svårfångade Rio.

Precis som i WandaVision är äventyren på vägen underhållande, men allvaret tilltar hela tiden och på något sätt så är det just den lättsamma tonen som gör att det smärtar desto mer när sorgen tar över i de sista delarna av serien. Frågor får sina förklaringar, men förklaringar räcker inte när sanningen gör ont, och inget slut kan egentligen ställa allt till rätta igen. 

Picknick vid vägkanten av Arkadij och Boris Strugatskij

Det enda vi nu vet med säkerhet är att vi inte är den enda livsformen i universum. (Eller kan vi ens vara säkra på det?) Beräkningar visar att de sex Zoner som plötsligt uppstod på jorden ligger som i en skottlinje från stjärnan Deneb i Svanens stjärnbild. Inuti zonerna är allt förändrat, och man beträder dem med risk för livet. Men självklart ger sig människor ändå in i Zonen i Harmont, där boken Picknick vid vägkanten utspelar sig. Ett institut har inrättats för undersökning av Zonen och föremålen som förs ut ur den, och FN-styrkor försöker säkra området från oauktoriserade besökare, men vid sidan av det finns det många som försöker plocka ut de underliga sakerna i hemlighet - de kallas stalkers.

Redrick Schuhart har numera turen att vara anställd vid Institutet, men stalker-suget är starkt hos honom. Prylar man plockat upp under officiella expeditioner in i Zonen kan smusslas undan och säljas dyrt, och de sanktionerade besöken dagtid gör det bara lättare för "Red" att lära sig de säkraste vägarna för att kunna smyga sig tillbaka nattetid. Han och de andra stalkers har lärt sig var de farligaste punkterna finns, ibland utmärkta av de manglade resterna av dem som upptäckte dem, men hoten i Zonen förändras och rör sig och ingen kan vara säker på att komma tillbaka efter ett besök där. Och ändå lockar de märkliga prylarna, och pengarna de kan inbringa. 

Bokens handling rör sig framåt några år, och från att vara spännande kuriosa finner man användningsområden för några av sakerna. Men var det ens så de var tänkta att fungera? Mänskliga benämningar kan bara delvis förklara hur de ser ut - "tomglas", "armband", "svartstänk", "gnisslare". En del vågar till och med bära svartstänk som smycken. Kvar i Zonen lämnas föremål och företeelser som dödar eller missbildar människor som råkar snudda vid dem. De som kommer ut från Zonen igen får barn som blir mindre och mindre mänskliga.

Skildringarna av Zonen ger de vardagliga miljöerna - övergivna lastbilarna och byggnaderna, och sträckorna däremellan - en ödslig och skrämmande känsla. Den utomjordiska påverkan - skimrande sörja eller spänningar i luften som vrider livet ur en människa - beskrivs tydligt men förblir likväl obegripliga. I kontrast är livet utanför Zonen bullrigt och fullt av alkohol, gräl och krassa uppgörelser om pengar. 

Vad hände egentligen när Zonerna skapades? Blev jorden besökt av utomjordingar, eller var det bara en bieffekt, något som de som orsakade allt inte ens brydde sig om? Så obetydliga är människorna i en annan varelses blick. Och en trälande människa på jorden - hur viktig är hans liv för en annan, kommer han att kommas ihåg, kommer han ens att kunna forma sitt eget liv till något bra? Så liten som jorden är för världsrymden är människan för mänskligheten.

Romantiken - ett sätt att se, på Nationalmuseum

I Nationalmuseums stora utställning om Romantiken presenteras flera ingångar till denna vittomfattande rörelse, och alla kan nog hitta sin egen favoritaspekt. Själv uppskattade jag blicken på naturen som innefattade människan - turister, små figurer inför ett imponerande naturfenomen, vare sig det är en urgammal klippformation eller ett rasande utbrott av Vesuvius.

Joseph Wright of Derby, Vesuvius utbrott (1770-tal)

Johan Christian Dahl, Vesuvius utbrott i december 1820 (1826)

Thomas Fearnley, Arco Naturale, Capri (1833)

Likaså intresseras jag av de tavlor som också visar byggnader, verk av människohand i en miljö som står uråldrig och oberörd kring dem. Vi kan karva ut en plats åt oss i naturen men i slutändan är vi utlämnade åt det som fanns före oss och kommer finnas kvar efter oss, en känsla som kunde finnas då men som vi vet nu inte stämmer helt.

Ernst Ferdinand Oehme, Borgen Naudersberg i Tyrolen (1847)

Peder Balke, Stockholm i månsken (1840)

Karl Julius von Leypold, Landskap med megalitgrav (1850)

Caspar David Friedrich, Korset vid Östersjön (1815)

Skönheten finns också i fokus på det som människan har skapat helt själv: stadssilhuetter, utsikt från ett fönster, hur ljuset faller i ett rum där människan kan arbeta i ro.

Carl Gustav Carus, En gammal tysk stad i det första gryningsljuset (c:a 1840)

Carl Gustav Carus, Himlen sedd från ett fängelsefönster (1823)

Georg Friedrich Kersting, Ung kvinna syr i skenet av en lampa (1823)

På Nationalmuseums sida om utställningen Romantiken - ett sätt att se finns ett antal sevärda inspelningar av korta föredrag om olika aspekter av tidsperioden och utställningen.

Länk till Nationalmuseums sida om utställningen Romantiken

Wilhelm Bendz, Konstnären Georg Heinrich Crola i sin ateljé (1832)

Nobody Wants This

Hur är det att dejta och kanske hitta äkta kärlek samtidigt som man har en cynisk podcast om just singellivet och dejtande tillsammans med sin syster? Vad tycker den tilltänkte pojkvännen om veckans inslag om den mest fantastiska dildon, och alla tidigare avfärdanden av tråkiga män som inte dög i sängen eller ens vid första träffen? Å ena sidan har Joanne tur där, för mannen hon träffar har inte hört hennes podcast. Å andra sidan är det för att han har ett liv som är så annorlunda hennes att det kanske inte går att lirka ihop de två, av många skäl. 

Noah är nämligen rabbi i en församling i Los Angeles, och att han just slagit upp förlovningen med Rebecca har upprört hela hans familj, inte minst svägerskan Esther som gaddar ihop sig med Rebecca mot Noah och hans nya kärlek. Mindre avog är Noahs bror Sasha, men Joannes syster Morgan är inte helt förtjust i hur Joannes kärlekslycka punkterar den tuffa tonen i systrarnas podd.

I tio avsnitt av Nobody Wants This, som kommer att följas av en andra säsong, stöter Joannes och Noahs förhållande på olika hinder både från omvärlden och i form av sina egna tvivel. Tonen i avsnitten är lättsam medan de båda studsar mellan de olika familje- eller kompisgrupperna där situationerna ibland kan bli litet väl klichéartade och fjompiga. Mest lyckat är avsnittet där Joanne följer med Noah till ett ungdomsläger och blir häcklad av dryga tonårstjejer. Och i ögonblicken när det stämmer mellan dem båda tindrar de av lycka och äkta kärlek, och det är fint att se. Störst humor står den hunsade brodern Sasha för, spelad av Timothy Simons från Veep ("You're not even your mother's favorite Jonah"). Förhoppningsvis blir inte den andra säsongen en omtuggning av de många varianterna på motgångar utan vågar gå djupare med Noahs och Joannes känslor och möjliga hinder.

Creation Lake av Rachel Kushner

I sina mail talar Bruno om Neanderthalarna som om han kände dem personligen. Inlevelsefullt och nästan lyriskt talar han om hur komplexa och kapabla de var, eller borde ha varit enligt vissa arkeologiska fynd, trots att nutida forskare hellre ser dem som primitiva. Bruno spekulerar om hur "Thal" som han kallar dem levde och varför de dog ut när Homo Sapiens levde vidare.

Sadie kan tjuvläsa hans skickade mail därför att hon har listat ut hans lösenord. Bruno är en länk i en lång kedja av information och infiltrering som hon åtagit sig under falsk identitet. Bruno är mentor, om än tillbakadragen, åt en grupp aktivister på den franska landsbygden. I deras närhet skall det byggas jättebassänger för jordbruksbevattning i stor skala, vilket aktivisterna motsätter sig. För att komma nära aktivistgruppen har Sadie först blivit flickvän till den aspirerande filmaren Lucien, som har kontakter och en förfallen släktgård nära aktivisterna. Långsamt men metodiskt har Sadie samlat information och trovärdighet hos personerna medan hon har närmat sig dem. Från Lucien och hans konstnärliga vänner, mer priviligerade än de vill erkänna, över sammanstrålningar av verklig makt i diskret lyx, till de förment jordnära aktivisterna i kollektivet följer vi Sadie.

Tillbakablickar ger oss Sadies minnen av hur hon vid ett tidigare uppdrag drev en ung kille till att förbereda ett terrorbrott på Amerikas landsbygd. Hon sänds ut för att få saker att hända, så att uppdragsgivarna (?) kan slå tillbaka hårt. Sadie Smith, som hon ju inte egentligen heter, spelar sina roller väl men är cynisk och distanserad gentemot alla hon träffar och allt de gör som de tror är så originellt.

It's the same, whether you're in a relationship with a man or pretending to be in one. They want you to listen when they tell you of their precious youth. [] and whether in Europe or in the US, it's the similar music and more or less the same movies they want to trot out and reminisce over, from an era I personally consider culturally stagnant.

Sadies blick på sin omgivning behöver ta in detaljer om miljöer och människor som kan bli värdefulla senare. Vissa ledtrådar behöver följas upp, men i skymundan så att hon inte drar misstankar över sig. Hon behöver också vara vaksam på människor som börjar misstänka henne, och på detaljer som kan gå snett. Med alla noggrant framletade pusselbitar till förfogande, den skarpsinnet och det kyliga värderandet blir Sadies specialiserade uppdrag i en perifer miljö till en genomlysande bild av världen och drivkrafterna som krossar några medan andra styr från skuggorna. Breven från Bruno som hon tjuvläser, och Brunos udda livsval och ideologi, blir efter hand det mest stabila och genuina i hennes liv.

Om än huvudpersonen agerar under falskt namn och handlingen är uppsåt till terrorbrott, är det inte en spänningsroman som Rachel Kushner skrivit, utan en psykologiskt djup skildring av Sadie, Bruno och Thal.

Fler böcker av Rachel Kushner:

The Mars Room

Citron citron citron citron citron på Stadsteatern

Vad skulle man säga om man bara fick yttra 140 ord per dag? Publiken på föreställningen Citron citron citron citron citron känner förmodligen redan till den extrema premissen för pjäsen när de två skådespelarna kastar korta ord och siffror mellan sig. Vi kan gissa oss till att paret förstår vad den andra menar, även om vi som ser på inte alltid gör det. I ett förhållande kan man utveckla en jargong som inga andra förstår lika snabbt och lätt, men här är det påtvingat av en ny lag.

Handlingen hoppar från nutid till parets tidiga förälskelse, och det blir uppenbart att med en ordbegränsning skulle de (eller nästan vilket som helst annat par) aldrig hittat fram till varandra - så många omstarter och förklaringar som behövs när man inte vet vad man vågar säga! Med fortsatta korsklippningar får de nykära tu förhålla sig till den konstiga lagen som föreslagits, medan den steg för steg närmar sig ett införande. Oliver har aktivismen i blodet och går i demonstrationer mot lagen, Bernadette som är jurist håller sig mer avvaktande.

Pjäsen Citron citron citron citron citron av Sam Steiner spricker i sömmarna här och där när man skärskådar den. Låt oss först acceptera det faktum att det är oklart hur begränsningen implementeras - vem räknar orden? hur vet man själv när man nått dagens kvot? vad är straffet om man överskrider den? Man kan godta krångliga premisser för att se hur en författare drar ut och hanterar deras konsekvenser, och det väljer jag att göra här. Men även om man accepterar dessa otydligheter finns det brister i hur pjäsen är skriven. Bernadette blir till en halmgubbe när hennes åsikter skall brytas mot Olivers. Dialogerna är ofta klumpiga, och skådespelarna ror dem inte i hamn. Den inre handlingen, det vill säga parets rådbråkande av lagens existens och hur den skall efterlevas, hade behövt en bättre story arc och blir dessutom upphackad av hoppen i kronologi vilka distraherar oftare än de tillför något. Enligt min mening misslyckas Sam Steiner med att säga något viktigt, vare sig om en stats maktmissbruk eller om människorna som smulas ned under förtrycket.

Länk till Stadsteaterns sida om Citron citron citron citron citron

Paranormal

Dr Refaat Ismail är hematolog vid Kairos universitet. Det är mot slutet av 1960-talet, och en fläkt av tidens modernitet syns på kläder och bilar, men många gammaldags traditioner och idéer lever kvar, som till exempel föräldrarnas önskan att gifta bort den 40-årige Refaat med den unga kusinen Huwaida. Men en fläkt av modernitet sveper in i form av Refaats tidigare studiekamrat Maggie från Skottland, och virvlar upp en hel del känslor hos Refaat trots att han inte vill erkänna det för sig själv.

Murphys lag verkar gälla för mycket i Dr Refaats liv, och litet buttert kommenterar han nya misslyckanden med "Refaats lag nummer ett" och vidare. Trots att han vigt sitt liv åt vetenskap och forskning dras han motvilligt, tillsammans med sina närstående, in i flera äventyr med övernaturliga inslag, med olika uppdrag i de sex nästan fristående avsnitten. Som utomstående tittare är det osäkert om de olika andarna och andra väsen är kända inslag i egyptisk folklore, eller frammanade av Ahmed Khaled Tawfik, som skrev den populära bokserien som TV-serien Paranormal bygger på. I vilket fall som helst är det underhållande att se de kreativa och spännande historierna med vinkling från en annan kultur.

Skräck-inslaget i berättelserna är som störst i den första och de två sista avsnitten, där handlingen rör sig kring ett mystiskt hus där Refaat och hans vänner lekte som barn. Flickan Shiraz som bodde där var hans vän, eller var hon kanske varken hans vän eller en vanlig flicka? Det som rör sig i skuggorna gör den här delen av historien riktigt kuslig. Då är det tur att man har den smarte och litet cyniske Dr Refaat Ismail på sin sida.

The World Wasn't Ready For You av Justin C. Key

Idén att ladda ned sin personlighet från en hjärna till en dator eller vice versa används ibland i böcker och filmer, oftast litet väl lättvindigt som att det bara är att flytta ett mönster från en plats till en annan. Med sin bakgrund som utbildad psykiater och goda insikt i hur hjärnan fungerar har Justin C. Key skrivit en ovanligt realistisk novell på det temat, med trovärdiga förklaringar och begränsningar av processen. Hans val av detaljnivå tilltalar mig, men kan kanske vara svårtuggad för andra läsare av The Perfection of Theresa Watkins, den första berättelsen i novellsamlingen The World Wasn't Ready For You. Fokus ligger ändå, såväl i den som i flera följande noveller, på huvudpersonernas upplevelse av hur den nya tekniken ändrar betydelsen av att vara människa. I Wellness Check har samhället förändrats fysiskt, legalt och socialt av att alltid vara på sin vakt mot ett luftburet och farligt virus. Vad gör det med vardagslivet - arbete, vänskap, förälskelse?

Historierna i boken är placerade i olika tider och olika fantastikgenrer med inslag av science fiction, magi och ofta ett stråk av skräck, Justin C. Keys första kärlek. Att en slav på 1800-talet kan hela sina skador med en sång från hemlandet, är det egentligen så bra, när de som piskat henne faktiskt vill se henne lida? Än en gång plockar Key inte bara upp ett intressant tema för att snurra det ett varv, utan funderar över konsekvenserna och för handlingen vidare därifrån. Skräck-inslaget blir riktigt otäckt och påtagligt på olika sätt i de tre mest täta och gedigna novellerna; Now You See Me, One Hand in the Coffin, och Spider King. Den sistnämnda utvecklas från ruskig body horror till nästan sagolik spänning, men nöjer sig inte med det utan går vidare till ytterligare en annan form av grymhet.

Till Justin C. Keys skarpa blick för människans roll under underliga omständigheter kommer erfarenheten av att vara svart. I titelnovellen The World Wasn't Ready For You låter han den utomjordiska rasen Keplan ha egenskaper som blir ett intressant förstoringsglas för händelser och aspekter på hur svarta människor bemöts i vår samtid. Justin C. Keys tekniska och medicinska kunskap och hans personliga berättarstil gör hans noveller täta på information och psykologisk insikt, medan de utvecklar sig åt spännande och oväntade håll.

Kung Lear på Dramaten 2024

På fanorna och hjältestatyn, samtliga i svart mot vita väggar, kan vi sluta oss till att den Kung Lear vi har framför oss är en despot i en samtida diktatur. Han lär vara van vid välformulerat smicker, och döttrarna Goneril och Regan ger honom precis vad han begär när de bedyrar sin kärlek till honom. Kanske är det just därför som yngsta dottern Cordelia vägrar att falla in fjäsket, kanske är hon till och med nöjd med att bli förvisad till ett annat land? Den ingången till Shakespeares klassiska drama är effektfull och intressant.

Men tyvärr hackas pjäsen upp av regissören Falk Richter, som lägger in scener med en uppdiktad regissör, Karin, vars såriga relation till den döende fadern påverkar hennes regival. Det hade i och för sig kunnat bli bra men det blir det inte här, i synnerhet inte i scenen där samtidskomiker samspelar för rollen som narr.

Att Kung Lear till stor del är mycket njutbar är framför allt för att skådespelarna är så skickliga och inlevelsefulla i pjäsens ursprungliga scener. När Lear (Peter Andersson) grälar med Goneril (Electra Hallman) är det irrelevant vem av dem man hejar på, för båda är genuina i sin övertygelse. Till och med när narren hänger upplyft i rep och spottar förolämpningar är det ypperligt gjort av Erik Ehn. Och visst kan man till en början hålla med Goneril och Regan (Karin Franz Körlof) i deras omstöpande av faderns regim till något nytt och rättvisare, men snart övergår deras planer i den kusliga sortens klimatdiktatur som förordas av några i vår samtid, och inte oväntat slår den diktaturen över i att de båda diktatorerna nu gör allt för att klamra sig fast vid makten. Där var ett intressant spår som uppsättningen tyvärr slarvar bort.

Under en av de mest kritiska och minnesvärda scenerna i den klassiska pjäsen, när den utstötte Kung Lear irrar genom stormen, hoppas jag att det kraftfulla ögonblicket inte skall brytas, men visst är det just det som händer när regissören Karin kliver in och mikromanagerar. Mycket passande får pjäsens Peter Andersson-skådespelare ryta ut de protester som nog fler än jag känner i ögonblicket. Må ingen skugga falla över Ana Gil de Melo Nascimento som spelar Karin, för i hennes sorg över sin döende far kan vi uppleva de motstridiga känslorna i närbild, istället för i det ymniga döendet som Shakespeare lade in i slutscenen. Men utan de kommenterande inslagen, med fullt fokus på originalmanuset, hade den här uppsättningen varit mycket bättre.

Länk till Dramatens sida om Kung Lear

Sunny

Saknaden efter maken Masa och den lille sonen Zen, som dog i en flygplansolycka, blir ännu större av att Suzie inte kan japanska. Efter flera år i Japan har hon fortfarande inte heller några nära vänner, och svärmor är avvisande och tar kontroll över begravningen av den älskade sonen. Masa jobbade med kylskåp, eller hur? Nej, han jobbade på något mer avancerat än så: avdelningen för homebots, och nu får Suzie med sig en hem - Sunny, Masas sista gåva till henne.

Av flera anledningar tycker Suzie illa om Sunny, och man kan fråga sig varför Masa inte kunde gissa att Suzie och nästan vem som helst annars skulle ogilla en överdrivet positiv och påträngande personlighet hos en hemhjälpsrobot. Till saken kommer också mörkade rapporter om homebots som mördat sina ägare - ännu en anledning att inte vilja ha en i sitt hem. Men när Suzie ser en skymt av Masas personlighet i Sunny vänds hennes känslor till en stark dragning till den runda lilla roboten.

Oväntat och osannolikt får Suzie en ny vän, den sprudlande och idérika Mixxy. Inte oväntat är nu också yakuzan intresserad av Sunny. De tre beter sig dumdristigt och hamnar i livsfarliga situationer med människor som torterar andra människor på de grymmaste sätt strax utanför bild.

I olika avsnitt flyttas fokus till Masas bakgrundshistoria, och till Sunnys tillkomst och historia vilket är den svagaste biten i en litet rörig serie. Robotar med personlighet, och människor som värderar dem lika högt som andra människor, och hemliga kodsnuttar som aktiverar oanade funktioner, är troper som jag har svårt att sänka min garde inför efter decennier i IT-industrin. Men kan man göra det och kanske till och med tycker om Sunny och den udda blandningen av hemtrevliga miljöer och hårdkokta yakuza-brott, så kan man gilla serien Sunny.

Vi är inte här för att ha roligt av Nina Lykke

Kan Knut skylla på att inspirationen har lämnat honom, eller är han bara lat och hittar på undanflykter? När man har ett kreativt yrke som författare så är det svårt att veta vilket, och hos Knut gnager misstanken att han förlorat greppet, att han bara misslyckats under de tjugo åren som gått sedan han gav ut Den Berömda Boken som för ett tag placerade honom i Norges litteraturvärlds centrum.

Visst har Knut den missnöjda synen på tillståndet i världen som man ofta lägger sig till med efter femtio (eller tidigare), men av det vi får veta om Norges litteraturkretsar där man antingen är inne och upphöjd eller någon vars personlighet och böcker ingen längre bryr sig om, är det som en förlängd högstadietid där den utstötte både önskar hen fick vara med och spottar på dem som stänger ute en. Jag följer inte med i norskt bokskvaller och de norska böcker jag läst har nästan undantagslöst haft hög kvalitet, men det boken berättar om stundens inne-författare och deras "verklighetsbaserade" böcker ger igenkänning från den svenska ankdammen och de alltför många självbiografiska eländesverken, överskattade och diskuterade till leda. Knuts (ej högt uttalade) omdömen om författarna, deras relationer och deras hycklande är kolsvart cyniska och befriande att läsa.

I sista minuten har Knut blivit inbjuden till litteraturfestivalen i Lillehammer, med en ansamling av författare och förläggare som tar sig själva på skitstort allvar och gör begivelsen till en nödvändig plåga för honom. I mötessalarna, i stadens parker, vid frukostbuffén står författare han kanske har legat med eller som kanske ändå fnissar åt honom bakom hans rygg, och festivalens crescendo kommer att vara en paneldebatt om Otrohet i liv och litteratur med ex-fruns nye man och kvinnan som indirekt anklagat honom för övergrepp. Innan dess hinner Knut skruva på sig av obehag under forcerade utrop om att litteraturen måste våga provocera, och visa något annat än vita medelålders medelklassmän.

Boken Vi är inte här för att ha roligt har en svartsynt ton, ärlig i den vassa kritiken som hela tiden förnyar sig i Knuts formuleringar, men i ett parti gör den en nödvändig sväng in i verkligt allvar. Halmgubben Knut målade upp för sitt inre, den homosexuelle norskpakistaniern alla borde skriva om, han finns ju faktiskt i grannens lägenhet, och med inlevelse och noggrannhet tar sig Knut an hans historia och visar upp för sin förläggare. Men nej. Så fick man inte skriva. Hundra nya pekpinnar riktas mot Knut när han visar det verkliga förtrycket, och inte väljer den mer ofarliga variant av "provocera" som det offentliga Norge kan acceptera.

Trots sin surmulna titel och huvudpersonens perspektiv är Vi är inte här för att ha roligt skriven med mycket humor i situationerna, och det är ett nöje att läsa den. Det som gör Knuts litanior tilltalande är att han hela tiden är medveten om sina egna tillkortakommanden, på ett sätt som låter oss skratta litet åt hans sorgliga tillvaro och ändå ha sympati för honom. Nina Lykkes språk är exakt men rikt, och det skall bli ett nöje att läsa mer av henne.