Om man lever sig in så djupt i filmen att man inte hinner tänka på annat än vad som just händer, så märker man inte att filmmusiken finns där och hjälper till att skapa stämningen. Om man inte heller hinner lyssna noggrant på filmmusiken så uppfattar man inte att den ofta spelas av en symfoniorkester. Musikerna bakom soundet till favoritfilmerna har samma uppsättning som symfoniorkestern i närmaste stora konserthus. Den här gången var det Kungliga Filharmonikerna i Stockholm som hade tagit musik från science fiction-filmer till Stockholms Konserthus, och tillräckligt med hängivna fans för att fylla huset hade följt med.
En bättre inledning än Richard Strauss' Also Sprach Zarathustra (1896) är svårt att tänka sig. Hämtad från den klassiska repertoaren till filmen 2001 binder den samman fler världar än filmens och musiken. Därefter följde stycken från TV-serier som tillfredsställde behovet av utomjordisk spänning för fans för ett trettiotal år sedan: Battlestar Galactica (1978) och V (1983). Kvällens engagerade ciceron Orvar Säfström berättade om bakgrunden innan varje verk, så att man kunde sätta sig in i scenen för handa när det spelades musik ur filmer som Predator (1987) och Serenity (2005) - spänning, dramatik, skräck.
Men verkligt utomjordisk stämning blev det förstås när thereminen fick ljuda, trakterad av Kristofer Eng. Musiken från filmerna The Thing From Another World (1951) och The Day the Earth Stood Still (1951). Den musiken lät inte bara som något från en annan värld, utan också från en annan tid när förväntningarna på rymden och dess invånare var annorlunda - skrämmande och förhoppningsfulla på samma gång. Det var ett riktigt bra avslut på den första halvan av konserten.
Efter paus fortsatte orkestern med filmpärlor inmixat med välskriven musik från dataspel (Halo och Deadspace), nu från Aliens, Star Trek The Wrath of Khan och Avatar. Nu kom dessutom några av de riktiga höjdpunkterna skrivna av mästare som Bear McCreary för Battlestar Galactica, vilka fick mig att rysa av glädje, och John Williams för Närkontakt av Tredje Graden, vilka fick mig att vilja se om filmerna direkt.
Eftersom vi (publiken) är så hängivna fans som har sett alla filmer och avsnitt flera gånger går det ju bra att spela de mindre kända musikstyckena, sade Orvar Säfström till oss. Och visst innehöll den avslutande sviten i programmet från Star Wars melodislingor man kände igen. Men jag tror att fler än jag ändå satt och längtade efter någon av de stora hitsen. Och det fick vi! Som extranummer spelade orkestern, med stor inlevelse och ändå professionellt och precist, den mäktiga mäktiga The Imperial March. Hur många stående ovationer kan en konsert få? We Come In Peace fick flera, gång på gång, just som den förtjänade!
En bättre inledning än Richard Strauss' Also Sprach Zarathustra (1896) är svårt att tänka sig. Hämtad från den klassiska repertoaren till filmen 2001 binder den samman fler världar än filmens och musiken. Därefter följde stycken från TV-serier som tillfredsställde behovet av utomjordisk spänning för fans för ett trettiotal år sedan: Battlestar Galactica (1978) och V (1983). Kvällens engagerade ciceron Orvar Säfström berättade om bakgrunden innan varje verk, så att man kunde sätta sig in i scenen för handa när det spelades musik ur filmer som Predator (1987) och Serenity (2005) - spänning, dramatik, skräck.
Men verkligt utomjordisk stämning blev det förstås när thereminen fick ljuda, trakterad av Kristofer Eng. Musiken från filmerna The Thing From Another World (1951) och The Day the Earth Stood Still (1951). Den musiken lät inte bara som något från en annan värld, utan också från en annan tid när förväntningarna på rymden och dess invånare var annorlunda - skrämmande och förhoppningsfulla på samma gång. Det var ett riktigt bra avslut på den första halvan av konserten.
Efter paus fortsatte orkestern med filmpärlor inmixat med välskriven musik från dataspel (Halo och Deadspace), nu från Aliens, Star Trek The Wrath of Khan och Avatar. Nu kom dessutom några av de riktiga höjdpunkterna skrivna av mästare som Bear McCreary för Battlestar Galactica, vilka fick mig att rysa av glädje, och John Williams för Närkontakt av Tredje Graden, vilka fick mig att vilja se om filmerna direkt.
Eftersom vi (publiken) är så hängivna fans som har sett alla filmer och avsnitt flera gånger går det ju bra att spela de mindre kända musikstyckena, sade Orvar Säfström till oss. Och visst innehöll den avslutande sviten i programmet från Star Wars melodislingor man kände igen. Men jag tror att fler än jag ändå satt och längtade efter någon av de stora hitsen. Och det fick vi! Som extranummer spelade orkestern, med stor inlevelse och ändå professionellt och precist, den mäktiga mäktiga The Imperial March. Hur många stående ovationer kan en konsert få? We Come In Peace fick flera, gång på gång, just som den förtjänade!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar