Låt mig börja med att berätta hur många lager av SKIT det finns i filmen.
1. Det är SKIT att människor är så fascinerade av skådisars och C-kändisars privatliv att hela TV-kanaler och skvallertidningar listar deras kläder som om det vore viktigt.
2. Det är SKIT att ungdomarna i The Bling Ring inte har större drömmar än att härma kändisarnas utseende och klä sig i dyra plagg och smycken.
3. Det är SKIT att ungdomarna tycker sig ha rätt att gå in i sina idolers hus och stjäla deras kläder, smycken och pengar.
4. Det är SKIT att det görs reportage, TV-serier och film som ger uppmärksamhet åt de här pseudo-kändisarna (ungdomarna).
Nu kan man säga att det finns nyanseringar och kanske förklaringar till det här. Att se någon leva ett rikt och bekymmerslöst liv är en skön verklighetsflykt. Om man bor i LA och alla omkring en tycks bada i pengar och vackra saker är det förståeligt att det är dem man modellerar sitt liv efter. Och i ett samhälle där man kan plocka åt sig musik och filmer på nätet utan att betala, varför inte plocka åt sig av fysiska varor också? Och om man nu har den välformade kroppen och det blanka håret som reklamen påbjuder är väl belöningen att få drapera sig i designerkläder?
Efter att nästan ha gäspat ihjäl mig åt Sofia Coppolas film Somewhere hade jag inte höga förväntningar på The Bling Ring. Och det stämmer att det sällan blir riktigt spännande, knappt ens när larmet går i Paris Hiltons hus och ungarna måste gömma sig i buskarna för de utryckande väktarna. Men filmen uppvisar ändå någon form av handling, med små variationer i de upprepade inbrotten i kändisarnas hus.
Kanske är det det som är kontentan av filmen, att när livet inte bjuder på värre utmaningar än att hitta snygga kläder till nästa fest, och när alla (kriminella) genvägar går lätt och ledigt, kan man få för sig att inga regler gäller och man kan göra vad som helst. Men det är en slutsats som smyger sig på i efterhand, när jag absolut försöker hitta någon mening med vad jag just såg. Det är inte så att jag vill se filmer med pekpinnar som pekar ut vad som är moraliskt rätt eller fel. Men i The Bling Ring ser jag inte ens vad som drivit Sofia Coppola till att göra filmen. Den är bara ett värderingslöst berättande av vad som har hänt, och en uppvisning av självupptagna skitungar som påstår att de har lärt sig en läxa men i själva verket fått en ännu större egotripp.
Skillnaden mellan filmen The Bling Ring och trashiga dokusåpor - och för den delen även de verkliga förebilderna till filmen - är att Coppola valt snyggare skådespelare och polerat upp deras beteenden och festbilder för en större publik. Precis vad Bling Ring-kidsen och deras likar önskade sig hela tiden.
1. Det är SKIT att människor är så fascinerade av skådisars och C-kändisars privatliv att hela TV-kanaler och skvallertidningar listar deras kläder som om det vore viktigt.
2. Det är SKIT att ungdomarna i The Bling Ring inte har större drömmar än att härma kändisarnas utseende och klä sig i dyra plagg och smycken.
3. Det är SKIT att ungdomarna tycker sig ha rätt att gå in i sina idolers hus och stjäla deras kläder, smycken och pengar.
4. Det är SKIT att det görs reportage, TV-serier och film som ger uppmärksamhet åt de här pseudo-kändisarna (ungdomarna).
Nu kan man säga att det finns nyanseringar och kanske förklaringar till det här. Att se någon leva ett rikt och bekymmerslöst liv är en skön verklighetsflykt. Om man bor i LA och alla omkring en tycks bada i pengar och vackra saker är det förståeligt att det är dem man modellerar sitt liv efter. Och i ett samhälle där man kan plocka åt sig musik och filmer på nätet utan att betala, varför inte plocka åt sig av fysiska varor också? Och om man nu har den välformade kroppen och det blanka håret som reklamen påbjuder är väl belöningen att få drapera sig i designerkläder?
Efter att nästan ha gäspat ihjäl mig åt Sofia Coppolas film Somewhere hade jag inte höga förväntningar på The Bling Ring. Och det stämmer att det sällan blir riktigt spännande, knappt ens när larmet går i Paris Hiltons hus och ungarna måste gömma sig i buskarna för de utryckande väktarna. Men filmen uppvisar ändå någon form av handling, med små variationer i de upprepade inbrotten i kändisarnas hus.
Kanske är det det som är kontentan av filmen, att när livet inte bjuder på värre utmaningar än att hitta snygga kläder till nästa fest, och när alla (kriminella) genvägar går lätt och ledigt, kan man få för sig att inga regler gäller och man kan göra vad som helst. Men det är en slutsats som smyger sig på i efterhand, när jag absolut försöker hitta någon mening med vad jag just såg. Det är inte så att jag vill se filmer med pekpinnar som pekar ut vad som är moraliskt rätt eller fel. Men i The Bling Ring ser jag inte ens vad som drivit Sofia Coppola till att göra filmen. Den är bara ett värderingslöst berättande av vad som har hänt, och en uppvisning av självupptagna skitungar som påstår att de har lärt sig en läxa men i själva verket fått en ännu större egotripp.
Skillnaden mellan filmen The Bling Ring och trashiga dokusåpor - och för den delen även de verkliga förebilderna till filmen - är att Coppola valt snyggare skådespelare och polerat upp deras beteenden och festbilder för en större publik. Precis vad Bling Ring-kidsen och deras likar önskade sig hela tiden.
2 kommentarer:
Hahaha, vilken total och brutal sågning!=) Underbart! Blir nästan mer sugen på att se filmen nu.;) Jag såg inte Somewhere, men tror mig gilla Sofia Coppola ändå. Fast det låter ju onekligen som att hon är ...ojämn.. i kvaliteten.
Med Somewhere i minnet var jag först inte alls intresserad. Sedan läste jag ett antal artiklar som diskuterade innebörden av filmen (parat med filmen Spring Breakers), och min pojkvän ville också se den, så vi gick och såg den. Men allvarligt talat så gav det mer att läsa diskussionerna om filmen än att se den.
Skicka en kommentar