Meisternovellen av Stefan Zweig

"Mästarnoveller" låter anspråksfullt. Vem har satt titeln? Inte författaren själv, utan Fischer förlag som har samlat flera av Stefan Zweigs noveller i en bok. Jag har flera andra böcker från samma förlag, men ingen har legat så mjukt och skönt i handen som den här. Den tilltalande kvaliteten på sidor och bokrygg stämde perfekt med kvaliteten i berättelserna jag fick läsa.

Stefan Zweig skrev under 1900-talets första decennier ett flertal biografier över viktiga personer ur historien: Marie Antoinette, Maria Stuart, Balzac, Dickens, Dostojevskij och flera andra. Han levde i Wien, huvudstaden i det vittrande Habsburgska imperiet, under en tid när gamla institutioners auktoritet började ifrågasättas. Moderna människor behövde inte följa moral och tradition, vilket gav en del en känsla av frihet, andra av vilsenhet, många av bådadera på samma gång. Vid den här tiden var även Sigmund Freuds idéer om psykoanalys kända. Allt detta är den bördiga mylla ur vilken Zweigs skönlitteratur växer.

Människorna i novellerna är välbeställda; de behöver sällan bekymra sig om mat eller husrum, utan kan leva gott, resa och känna sig hemmastadda i hela Europa. Därmed inte sagt att de är bekymmerslösa; det som det berättas om är tillfällen i deras liv då de varit med om upprivande saker som förändrat deras värld i grunden. Men förändringen har oftast skett djupt inom dem, utan att någon utomstående har märkt av deras tankar och känslor. När Stefan Zweig berättar episoderna ur deras liv, eller oftare låter personerna berätta själva, gör han det med djup psykologisk insikt, utan att förfalla till förenklingar. Istället för att använda psykologin för att kategorisera och förutsäga handlingar, beskrivs människornas reaktioner så att de framstår som mångfasetterade, unika personligheter. Och fastän varje novell beskriver några av de svåraste stunderna i människors liv, är tonen så klar och rättfram att alla spår av självömkan och eländesskildring hålls långt borta.

Den första novellen, Brennendes Geheimnis (Brännande hemlighet), börjar med att en ung tjänsteman på spontan semesterresa börjar planera att förföra den enda intressanta kvinnan på hotellet där han tagit in. I ett anfall av list tar han vägen till bekantskap via kvinnans tolvårige son. Men allt eftersom intrigerna fortskrider, hamnar fokus hos sonen, som delvis förstår och till ännu större del missförstår vad som händer. Pojken oroar sig mer och mer, känner sig avspisad och motarbetar de vuxnas kurtis. Skickligt kan Zweig berätta så att både barnets och de vuxnas perspektiv framstår klart och tydligt, och därtill med stor respekt för den stackars förvirrade pojken.

I nästa novell, Der Amokläufer (Amoklöparen), är det en läkare som berättar för en medresenär varför han lämnar Indonesien och varför han inte tål att umgås med människorna på skeppet. Orsaken är en kvinna, en kärleksaffär som gått fruktansvärt fel. Men detaljerna är mer intrikata och hjärtslitande än otrohetsaffärer brukar vara, och när läkaren berättat färdigt väntar ytterligare följder av dramat. Hela tiden är språket så precist att spänningen är hög; man vill helst komma vidare snabbt i handlingen men ändå inte missa ett enda ord eller känsloläge.

Så gott som alla berättelser i Meisternovellen har det gemensamt att de berättar en historia som är djupt intressant i sig, men som långsamt skruvar sig till att berätta något helt annat. De berättar också om människor som analyserar och planerar, men vars planer läggs omkull av saker de inte kunnat förutse. Och det mästerliga med novellerna är att det inte alls känns som att de stegvisa skiften i handlingen är planerade av författaren; Zweig är inte en marionettmästare utan en som så noggrant och vackert som möjligt registrerar vad han har sett men inte kunnat påverka.

Medan jag läste novellerna darrade hjärtat av min långtida kärlek till Europa. Zweigs berättelser målar exakt upp min idealbild av Österrike-Ungern där sofistikerade ryssar, danskar, tyskar, fransmän och andra träffas, talar varandras språk och nickar åt varandras särdrag. När jag läste mer om Stefan Zweig upptäckte jag att det var just den transnationella förståelsen han ville framhålla och frammana i sin egen tid. Han nådde fram till mig! Men i hans samtid rörde sig andra stämningar. Europa rörde sig mot det andra världskriget, och nazismens inbrytande tvingade Zweig att 1938 emigrera till Brasilien. I sorg över läget i världen tog han några år senare sitt liv, tillsammans med sin andra hustru. På mindre än sextio år hann Stefan Zweig skriva många böcker, men efter att ha läst hans lysande Meisternovellen önskar jag att han hade stannat bland oss levande och skrivit många fler. Den här boken var en av de ljuvligaste läsupplevelserna jag har haft på länge.