Jakob Hellman på Kulturhuset

Jakob Hellman kliver upp på scenen på Kulturhusets tak. Han spelar ensam med en gitarr, tar upp gästartister, tar upp ett helt band och byter gitarr ibland. Han spelar visor av Evert Taube och Olle Adolphson, sina egna hits och nyskrivna låtar. En låt var inte färdigskriven, men första halvan lät bra. En annan visa var för sorglig för att spela klart, men den lät också bra.

På skivan ...och stora havet som kom 1989 sjöng Jakob Hellman som en romantisk ung man mitt ibland andra unga bohemer: konkreta situationer där en pojke längtar efter en flicka han inte vågar tala med, eller där han har fått flickan men ändå knappt verkar nå fram. De nyare låtarna berättar också om konkreta situationer, men med ett perspektiv av en som har levt längre och sett mer, kanske samma saker upprepade flera gånger.

Ensam med sin gitarr kan Jakob Hellman låta sin stora inlevelse dra ut och vrida på låtarna som han vill, och då hör man hur djupt musikalisk han är. Den fina låten Tåg låter lika bra med bara gitarr till sången. Men tillsammans med Magnus Ekelund, alltså två sångare och två gitarrer, låter Utan er stark. Därefter dyker flickvännen Karolina upp och sjunger med på Vackert väder. Och så tar ett helt band - bas, gitarr, trummor - plats på scenen för ett par nya låtar och Tårarna.

Efter att bandet lämnat scenen igen behåller Jakob Hellman elgitarren och sjunger ensam ett tag igen, och det är bra, för jag tycker att det är då han låter som bäst. Vare sig det är låtar han har skrivit själv eller kända och okända visor, låter det som att han menar varje ord, och han kan få bända takterna och variera nyanserna precis som han vill. Hon har ett sätt följs av två låtar av Olle Adolphson. När flickvännen äntrar scenen igen spelar de Vara vänner och Avundsjuk på dej.

Hela kvällen har himlen varit täckt av ett kompakt silvergrått molntäcke. Vi har sluppit regn - tack till väderguden Svante! Först under extranumren faller det några enstaka droppar, men det kan man strunta i. Det värmer att höra Du är allt jag vill ha. Rickard Lindgren kommer tillbaka och backar upp på gitarr, och hjälper till så att ...och stora havet låter extra ödesmättad. Jakob Hellmans leenden är outgrundliga, men det går att lita på mellansnacket när han tackar publiken för att vi lyssnar, för han spelar vidare bortom sluttiden med stor känsla och energi. En mycket musikalisk man har gett en fin och varierad konsert som både gamla och nya lyssnare kan vara lyckliga över.