Vilka fina verk som stod på programmet för Pavel Haas-kvartettens konsert i Grünewaldsalen! Som en väckarklocka startade de med Tre Divertimenti (1933) av Benjamin Britten. I de hastiga, litet ryckiga stroferna var de mycket väl samspelta, och de lät bra.
Därefter var det dags för eftermiddagens vackraste verk, Antonín Dvořáks Stråkkvartett i F-dur op 96, "Den amerikanska" (1893). Den är så underbart pastoral, och jag kände mig genast som förflyttad ut i naturen. Nej, Amerika är inte bara storstäder och hetsig trafik, där finns lugna kvarter, kluckande vattendrag och fåglar som sjunger. Musikernas vackra klang med bara några få falska toner fångade känslan mycket fint.
Jag blir mer och mer intresserad och imponerad av Maurice Ravels verk. Utan att tappa bort harmonier och de välkända klangerna, skrev han många stycken som i sin struktur tänjde på gränserna för vad man var van vid. Hans Stråkkvartett i F-dur (1903) har melodier och infall som är utmanande, litet bråkiga, och ändå hela tiden vackra och njutbara. Än en gång är ensemblen så samspelt och skicklig att de sätter alla livliga toner på exakt rätt ställe.
Förra gången Pavel Haas-kvartetten spelade här tyckte jag inte att de hade tyngd i sitt spel, men idag har jag inget att klaga på. De har en stark och varm klang, kanske aningen mer taktfast än känslosamt, men sammantaget mycket vackert. Som tack för applåderna spelade de andra satsen ur Claude Debussys Stråkkvartett i G-moll op 10 (1893), som har vågade klanger och alltså är modern (och läcker!) på ett annat sätt än Ravel. Musiken från förra sekelskiftet kan göra mig så lycklig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar