Keren Cytter på Moderna Muséet

I en introducerande intervju berättar Keren Cytter att hon är mer intresserad av hur en historia berättas än vad den berättar. En sådan approach gillar jag hos konstnärer, även om det inte alltid är bra när den är så uttalad. Några andra lösryckta meningar gör mig mer skeptisk, liksom den första filmen som möter mig i utställningssalarna. En skakig film om udda människor i en smutsig lägenhet, några pretentiösa ord om att ödena av de som bott här sitter kvar i väggarna, åh nej.

Ur Der Spiegel av Keren Cytter

Jag går vidare till nästa rum och fastnar genast framför energin i filmen Der Spiegel. Tre kvinnor talar snabbt med varandra och till tittaren på tyska och engelska. När den loopande filmen börjar om igen rullas det upp ett triangeldrama mellan den kvinnliga huvudrollen och två män som kommer in genom dörren. Tillsammans med de två andra kvinnorna, en grekisk kör eller den ointresserade massan, diskuterar de hetsigt attraktionskraft och kroppens förfall. Vad som sägs är inga nyheter, och några av skådespelarna är fumliga, men tempot och intensiteten drar in mig och håller mig kvar.

Nästa filmsekvens är konsekvent fumligt framförd och skriven enligt formuläret för "italiensk film som vill säga något om livet och vara litet hipp och ungdomlig samtidigt". Det är så stereotypt att jag småler hela tiden! Några killar som snackar om tjejer, sitter på kafé och dricker öl och går på en pretentiös bokläsning i en tom industrilokal. Därtill en intellektuell man i medelåldern som kanske gestaltar den åldrande berättaren, och en flicka som ropar att hon vill bort därifrån, för att ingenting händer. Jag kommer in en bit i filmen, där Luigi ropar till kameran "Varför stör ni mig när jag pratar med min flickvän? Hon har just gjort slut. Jag vill vara i fred" och sjunker ihop över en rund brevlåda.

I det avdelade rummet intill är tre projektorer monterade, som visar varsin film mot tre av väggarna. Jag kastar blickar mot alla tre filmerna. De verkar visa ungefär samma historia om en ung flicka som kommer hem till sin lägenhet, så jag följer den som ser mest intressant ut. Då hör jag ett skrik från en annan av filmerna! Jag vänder mig snabbt dit, men ser inget på de två andra väggarna. Så filmsekvenserna är nog olika i alla fall! Hur jag än försöker följa den tidshoppande handlingen, känner jag alltid att jag missar något. Det skulle kunna vara irriterande, men jag blir road. Mer och mer ser jag saker som hänger ihop och kan pussla ihop en halvbra bild av vad som hänt.

I salen intill möter jag återigen ungdomarna från den italienska filmen. Av en slump kommer jag in precis när Luigi hänger mot den runda brevlådan, och ropar åt kameran att låta honom vara ifred, hans flickvän har just lämnat honom. Handlingen är i stort sett densamma, men replikerna är förändrade och tillspetsade. Hmm, jag gillar det.

Mjuka, sköna biofåtöljer är uppställda i rummet med den sista filmen. Den är mer välspelad och välregisserad, men inte tillräckligt intressant för att jag skall vilja stanna. Om det är från den filmen jag har hört pistolskott när jag sett de andra verken, räknar jag ut att den är för lång för att kunna hålla min koncentration. Om jag går tillbaka skall jag ta mig tid för filmerna jag hastade förbi. Däremot kommer jag inte att titta närmare på de tuschade tavlorna av Cytter, för de sade mig inte så mycket. Men hon är definitivt en intressant och underhållande konstnär som jag vill se mer av.

Länk till Moderna Muséets sida om Keren Cytter