onsdag 19 maj 2010

Hohaj av Elisabeth Rynell

Hohaj är en liten by i en karg del av Norrland. Det finns goda familjer och vänskap trots det tunga livet, och det finns hårda människor utan kärlek över till andra, inte ens sina närmaste. Jag vet inte om Hohaj finns på riktigt, men vi vet ju att på riktigt finns det människor som liknar dem i boken.

Tyvärr är tonen i boken så tillgjord att den inte verkar trovärdig. Figurerna i boken blir inte egna människor utan bara symboler för att berätta den sorgliga historien. Huvudpersonernas inre monologer låter ofta new age-anstrukna. De är så fluffiga och intetsägande att en läsare kan fylla dem med sina egna känslor, men jag önskar ofta att författaren kunde vara mer precis med vad hon menar. Så här låter ett exempel:

Hon var så rädd om Aron, allt hans ljus. Det fick inte komma mörker dit från hennes. Hon drack ju hans ljus, hon ville äntligen läkas. Men sa hon nu nej åt honom, hade hennes mörker ändå segrat. Och sa hon ja, blev han del av det.

Det finns några partier där språket verkligen fångar spänningen i att upptäcka en kropp, sin egen eller den man älskar, men de är så korta och få.

Parallellt berättas, helt i onödan, en historia i nutid om ett grälande par som inte når varandra. Den berättande parten skall kanske framstå som känslig, men jämfört med istorien från ett tidigare århundrade verkar de bara bortskämda och gnälliga. Nej, den här boken var inte bra.

Inga kommentarer: