Tjugo år efter att den här pjäsen skrevs får den urpremiär på Strindbergs Intima Teater. Två nyblivna änkor i en liten stad, på samma gata, faktiskt. I Beatrice' inledande, klagande monolog talar hon om hur folk försöker fösa samman dem båda, som om de hade något gemensamt bara för att de båda förlorat sina makar. Men Moira, den andra änkan, ser det inte som så konstigt. Gång på gång kontaktar hon Beatrice, och till slut dyker hon upp på Moiras tröskel.
Relationen mellan Moira och Beatrice är vad pjäsen handlar om, och den förändras mycket i varje scen. Till en början är Moira nästan kusligt omhändertagande och uppmuntrande mot den svaga Beatrice, som om hon vore en skyddsängel eller en budbärare från framtiden, med uppdraget att dra Beatrice tillbaka in i livet.
Moira är parant och sjuder av energi. Hon verkar oberörd av sin sorg, nästan glad att vara av med sin man, men det kan lika gärna vara en fasad. I en senare scen far hon ut mot Beatrice för att hon så mycket bättre intagit den änkeroll som folk accepterar och beundrar; den djupt sörjande, den till jorden slagna, den i sin sorg förlorade. Makarna, de döda och försvunna, kommer in i samtalet. Kvinnornas roller förändras och börjar gå in i varandra.
De båda kvinnorna spelas mycket väl av Bo Corre och Cecilia Nilsson. Speciellt Cecilia Nilsson, vars karaktär är drivande men växlar mellan mycket olika lägen, är säker och skapar en hel människa av Moiras gåtfulla person. Vad är det som har hänt, vad är det som händer? Det går inte att lita helt på vad som sägs i pjäsen, men det är ett nöje att försöka.
Länk till Strindbergs Intima Teater
4 kommentarer:
Vad kul att du sett den! Blir lite avundsjuk men så är det ju. Går du på så här många grejer privat eller jobbar du med det också?
Det var avundsjuka som gjorde att jag startade den här bloggen! Jag var avundsjuk på alla kulturskribenter som fick gå på teater och konserter och restauranger och skriva på det. Så kom jag på att jag kunde göra detsamma själv - who was gonna stop me?! Det känns bra att inte behöva hålla sig väl med den kulturella ankdammen och kunna välja själv vad jag vill gå på, även om jag också gärna skulle vilja få premiärbiljetter. (Det hände mig för första gången förra veckan.) Men bäst av allt är om jag kan locka andra till teatern genom att skriva om det som är BRA! ;)
Aha. Och jag håller med dig precis. Det är det som är det fantastiska med att blogga, man gör precis som man vill och har lust och behöver inte förhålla sig till någon eller något. Ingen betalning = inga regler.
Jag blir imponerad av hur mycket du hinner se!
Ibland undrar jag själv hur jag hinner... men att skriva för bloggen har verkligen blivit ännu en anledning för mig att gå iväg på teater, film och utställningar. Det är som ett uppdrag för mig, min uppgift att sprida min åsikt och locka fler till det som är bra!
Skicka en kommentar