Silverfisken på Teater Giljotin

I sin bok Silverfisken skriver Sofia Rapp Johansson om de våldtäkter och den misshandel hon utsattes för av sin pappa och hans kompisar från det att hon var ett litet barn. Orden i boken skönmålar inte det onda som händer, men berättas i rim och ordlekar som inte alls trivialiserar händelserna utan bara gör dem hanterbara.

Den levande och starka stämningen från boken har förts över till scenen av Åsa Widéen (i rollen) och Andreas Ottomar Nilsson (regi). Hur gestaltar man en utdragen, extrem plåga så att det inte blir en utdragen, extrem plåga för publiken? Eller är det just det föreställningen borde vara?

Medan publiken släpps in till scenen hinner Fialiten dricka upp ett mjölkpaket, direkt ur kartongen. Det är kanske något av det enda egna och det enda festliga som flickan har i sitt otrygga hem. I den rosa plastbassängen på scenen finns leksaker, ett mjölkpaket till, och ett halvdussin flicktrosor, så små. Och några av pappas porrtidningar.

En del av övergreppen berättas under höga ljudeffekter från högtalarna. Det understryker det hårda i dem, fast gör det också litet svårt att höra orden. Det bästa partiet är när Fialiten släpat fram en OH-projektor och lägger på bilder medan hon berättar. Några av bilderna illustrerar övergreppen, några distraherar från dem. I de ögonblicken är Åsa Widéen ett med sin roll; saklig, avståndstagande men fullt medveten om allt som har hänt.

Pjäsen Silverfisken är drabbande, men jag hade gärna velat ha litet mer av allt: mer av barnet som försöker leka och överleva, mer av pappans närvaro, mer av orden från boken. Jag hoppas att jag inte låter hemsk nu, men jag hade velat må sämre när jag lämnade den här föreställningen. Men därför blir det också lättare att rekommendera den.

Länk till Teater Giljotins sida om Silverfisken