Det var en tysk, en dansk och Bellman... och alla ville höra honom spela! Vilken stjärna, vilka låtar - den hetaste akten i hela Stockholm på 1700-talet! En nyfiken kronprins Gustav (Jesper Salén) trippar in på Den Gyldene Freden tillsammans med Axel von Fersen (Richard Caspar), och där står han, CM Bellman! Den outtömligt begåvade Albin Flinkas slår an ackord och rockstjärneposer med självsäkerhet och charm, och det är ingen överraskning att Bellmans fantastiska visor låter precis lika bra i rockarrangemang.
Bellmans band och entourage är ju en viktig komponent i soundet: Movitz (Jan Åström), Nordström (Andreas Andersson), Kajsa Stina (ikväll Linda Linné) och Ulla Winblad (Petra Hultgren). De är alla goda sångare, när de får tillfälle att ta ton. Inget att undra på att den unge kronprinsen glatt låter sig dras in i deras gemenskap! Unge prins Karl (Andreas Wilson) sprätter av ilska och indignation när han inte får komma med in på de hippa rockställena, och modern, drottning Lovisa Ulrika (Evabritt Strandberg) anar oråd och försöker sätta stopp för beblandningen med pöbeln.
Det är stor humor i de båda prinsarnas gestaltningar; mimik och repliker som ständigt lockar till skratt. Eftersom alla skådespelare är så begåvade så är vi ändå tryggt inne på den rätta sidan om fars-strecket. Det är också en glädje att drottningens (nyskrivna) sånger som skall sätta stopp för alla utsvävningar inte bara är tråkiga, utan en uppvisning i styrka, och det är förstås Evabritt Strandbergs stora förtjänst.
Andra akten är tyvärr mindre engagerande, för svaga och ointressanta bihistorier får ta upp för mycket tid. Men de lägger upp för att Bellman skall hitta tillbaka till sina rockiga rötter, och hela gänget få rocka loss i slutscenen. Det är ju Bellmans hit-låtar man vill ha! Under hela första akten hade jag så stark lust att sjunga med, men jag lutar mig tillbaka med ett brett, nöjt leende och låter den proffsiga ensemblen underhålla mig. Sommarkvällen i Bellmans sällskap blev mycket lyckad.
Länk till rockmusikalens hemsida
1 kommentar:
Jag hade också roligt åt alla de skönsjungande spexarna i den bullriga Life of Bellman.
Riktig njutning var det när Mowitz, Jan Åström, sjöng epistel 81 "Märk hur vår skugga".
Den allra skiraste av Bellmans epistlar och sånger var inte med i föreställningen - den hade inte passat in i stämningen.
Men lyssna gärna på någon fin tolkning av den ömma episteln 43
(slutstrof: Masken dold i blomman bådar blommans död)
Den som handlar om Ulla Winblad då hon föder barn.
Skicka en kommentar