Das dreißigste Jahr av Ingeborg Bachmann

Jag har en tjock bok med berättelser av Ingeborg Bachmann, som heter Sämtliche Erzählungen. Halvvägs igenom den vill jag berätta om mina intryck så långt.

Boken innehåller bland annat alla noveller från boken Das dreißigste Jahr, men inleds med några tidigare berättelser, alla mycket korta. De verkar alla blodfattiga, som att det som händer bara är ord på papper. Viktiga händelser sveps över i några meningar, och läser man snabbt är det som att det inte hänt på riktigt. Men det är därför det är viktigt att läsa mellan raderna.

Jag blir riktigt fascinerad av berättelsen Portrait von Anna Maria, som handlar om en kvinna som drar till sig allas uppmärksamhet. Men alla verkar minnas henne på olika sätt, hon beter sig annorlunda varje gång som huvudpersonen möter henne, och efter att hon dött växer tvivlet om vem hon verkligen var. Det är en sällsam beskrivning av ett mysterium på ett stillsamt, vardagligt språk, och det är så jag vill beskriva Bachmanns verkan som bäst.

Novellerna i andra delen, Das dreißigste Jahr, är längre, och har mer komplicerad handling. Det handlar ofta om att analysera handlingarna och röra sig inåt mot en kärna - det är både vad huvudpersonen gör, och vad novellen gör med sin egen berättelse. Men vad vi får läsa blir samtidigt, mest i förbifarten, dokument över genuint otrevliga män.

I berättelsen Das dreißigste Jahr: en man som sårar kvinnorna i sitt liv medan han rastlöst försöker finna sin plats i världen. I Alles: en man som blir besviken på sin son då han visar sig vara helt normal. I Ein Wildermuth: en domare med så högt ställda sanningskrav att han avfärdar sin fru som lögnerska, när hon bara broderar ut sitt vardagshändelser så att de blir intressanta historier. Därtill två noveller berättade av kvinnor, som tillsammans med de övriga tecknar en bild av män som närmast känslolösa och ovärdiga kvinnors kärlek.

Riktigt så enkelt är det ju inte. Även om jag har svårt att känna sympati för de flesta personerna i berättelserna, så är jag glad att de får röst, och att Bachmann har tagit sig tiden och besväret att så i detalj analysera deras handlingar och motivation. I ytligare berättelser skulle de kunnat vara bifigurer utan förklaring; den dålige pojkvännen, krigsförbrytaren, den oförstående domaren. Det vi får läsa är inte en ursäkt, men åtminstone början till en förklaring.

En annan viktig erfarenhet från novellerna är hur mycket språket skapar strukturen i vårt samhälle. Om man döljer något med ord kan man låtsas att det inte har hänt. Kvinnors bedjande, utsmyckande blomsterspråk kan utverka en smula nåd från de logiska, precisa männen, men är till största delen irritationer och småttigheter. Språket bygger upp och döljer, både handlingen och i strukturen av Bachmanns stycken.

Das dreißigste Jahr finns också översatt till svenska, med titeln Det trettionde året.