Don Juan i Soho (på Stadsteatern)

Historien om Don Juan har berättats flera gånger genom århundradena, och varje gång uppdaterats för att kunna tjäna som varnande exempel i det rådande klimatet. I dagens samhälle då? När individualism, självförverkligande, att ta vad man vill ha och ta minimalt med ansvar verkar vara idealet? Vem skall då kunna ställa Don Juan till svars och döma honom i slutscenen?

Björn Kjellman som grevesonen "DJ" med bakåtslickat hår är självsäker och fräck, och har legat med i snitt tre kvinnor om dagen de senaste tjugo åren. Många av dem är så ivriga att bli förförda att han knappt behöver säga att han skall älska dem eller att de skall bli hans grevinna. Ibland har han verkligen lovat det, ibland har de bara hört det de velat höra. Och när vi alla är ansvariga för vår egen lycka, får inte alla de som trodde på DJ:s löften skylla sig själva?

Men DJ har inte bara förfört de villiga. Till indelningen av "knullbara" och "inte knullbara", som han förklarar för sin assistent Stan, kommer även kategorierna fåbar och ofåbar. Även om DJ bokstavligt talat ligger med allt som rör sig, är det de knullbara OCH ofåbara som är allra mest åtråvärda. För att komma åt dem kan DJ gärna ljuga och fejka äkta kärlek. Den mest åtråvärda av dem alla, den renhjärtade Elvira (Maria Sundbom), har DJ följt på hennes biståndsresor till de fattigaste delarna av världen i två år för att till slut få henne i säng på bröllopsnatten.

Ett äktenskapskontrakt som bryts - där är något konkret som DJ kan ställas till svars för. Efter två veckors smekmånad har han redan kastat sig över en kroatisk supermodell. Elviras bror, Elvira själv och till slut även DJ:s far försöker ställa honom till svars. Men när nu DJ har en helt annan moralisk utgångspunkt än de själva, hur skall de kunna övertyga honom om att han har gjort fel? Alla känsloutbrott är så lätta att skratta bort med en gnutta sarkasm. Till och med den verkligt skrämmande Stenstodens (en staty) dom kan DJ skratta bort när han kommit ut ur synhåll.

--- SPOILERVARNING ---

Precis som i pjäsens förlagor, möter DJ verkligen döden i slutscenen. Har hela publiken suttit och väntat på att han skall få sitt straff? Eller har någon hoppats på att han skall skonas den här gången? Vad jag ändå inte riktigt ser är vad som leder dit. Vi har sett DJ uppföra en magnifik scen av ruelse och omvändelse för sin far - som sedan visar sig vara fullständigt hyckleri. Detta bara för att fadern är den som kan göra honom arvlös, och ta ifrån honom hans bekymmerslösa tillvaro. Men när Elviras bröder kräver att han skall ångra sig och be om förlåtelse för att han har sårat henne, då vägrar han. I det ögonblicket är det nära att tro att han har stegat emot sitt öde av fri vilja. Men i så fall, varför? Tycker han själv att han förtjänar att straffas? Det är svårt att se den omvändningen hos DJ, trots omvärldens anklagelser. Men pjäsen är ändå väldigt intressant och väcker tankar om hur moralen inte bara är en samling regler uppsatta för att hindra folk från att ha kul, utan även för att människor skall kunna ha förtroende för varandra.

Länk till Stadsteaterns sida om Don Juan i Soho