Filharmoniker spelar (mest) svenskt

Amanda Maier-Röntgen

Det var väldigt roligt att höra det första stycket, Stråkkvartett i A-dur (c:a 1880) av Amanda Maier-Röntgen, dels för att musiken var fin, och så för att det varit bortglömt. Tyvärr finns idag inte de sista sidorna av den första satsen (som är intensiv), så den hoppades över idag. Men satserna som var kvar visade ändå prov på stor variation och var genomgående melodiska och intressanta.

Så följde Stråkkvartett nr 1, (originalversionen från 1920) av Hilding Rosenberg. Det är ett verk med moderna klanger, inspirerat av Arnold Schönbergs tolvtonsteknik, men ändå inte svårlyssnat; det är nästan som att musiken sträcker sig ut mot lyssnaren och bjuder in till att dela dess värld. De fyra kunniga musikerna som stigit fram ur Kungliga Filharmonikernas led för den här konserten (Johannes Lörstad och Patrik Swedrup fiol, Arne Stenlund viola, Klas Gagge cello) spelade inlevelsefullt men tydligt, vilket lät musiken komma till sin rätt.

Efter paus tog Stefan Lindgren ensam plats vid flygeln och spelade den eldiga Mefistovals nr 1 av Franz Liszt. Det är ett eldigt och krävande stycke, och Lindgren spelade det med stor virtuositet. Men Liszt är ju inte svensk? Nej, men han träffade faktiskt Franz Berwald och uttryckte sin beundran för honom.

Så passande då att konsertens sista stycke var just Berwalds Pianokvintett nr 1 c-moll (1856)! Från den dundrande inledningen över de övriga melodiska satserna löpte de olika stämmorna med och mot varandra, stadigt men med stor livsglädje. Det var ett fint slut på en väl sammansatt konsert.

Zehetmahirkvartetten i Konserthuset 2015

Den väl samspelta Zehetmahirkvartetten inledde sin konsert med Stråkkvartett nr. 5 op 32 (1923), ett verk som Paul Hindemith komponerade för stråkkvartetten där han själv spelade. Verket använder sig inte av de harmonier som är lättast för öronen, men dess fyra satser går igenom de mest skilda temperament, och ensemblen spelade så precist men inlevelsefullt som verket krävde.

Foto: Jan-Olav Wedin

Senaste gången jag hörde Zehetmahirkvartetten spelade de både Hindemith och Mozart, och det gjorde de faktiskt också den här gången: Stråkkvartett i A-dur KV 464 (1785), en av Haydnkvartetterna. Gruppen spelade lätt och luftigt och mycket njutbart, men också med en viss självdistans som gjorde musiken gott.

Sist på programmet stod verket som var mest i min smak, Stråkkvartett i g-moll (1893) av Claude Debussy. Det är ett verk som skapar en egen klangvärld, och som rör vid alla de kända känslosträngarna och några till. Speciellt tredje satsen, Andantino, doucement expressif, låter som musik från en annan värld, litet som sirensång som är både lockande och skrämmande. Utan att förlora precisionen lät kvartetten nu mjukare än tidigare.

Som extranummer fick vi höra sista satsen ur Hindemith-kvartetten en gång till, och det var ett riktigt bra val. Spelad fristående kunde man uppskatta såväl satsens originalitet som musikernas skicklighet. Passacaglia - Fugato: So schnell wie möglich var min favoritsats redan första gången, så intensiv och expressiv, och utgjorde en god avslutning på konserten.

Mannen utan minne på Dramaten

Mannen kliver av ett tåg, får ett otäckt slag i huvudet och tappar minnet. Bland containrarna i hamnen hamnar han i ett nytt sammanhang, och som tur är hos några människor som delar med sig av det lilla de har. En container finns för honom att hyra, så han följer sina vänners exempel och flyttar in där.

En sak tycks han ha kvar i kroppen och sinnena: musiken. Han hittar en jukebox som lyser vackert när den spelar för mannen och hans gäster. Men det är musik i luften även annars: Frälsningsarmén spelar i hamnkvarteren. Genuint begåvade musiker som Martin Hederos och Dan Berglund i Tonbruket vandrar runt på scenen och spelar, och Marie Richardson sjunger, ibland som ett överjordiskt väsen med utsläppt hår, ibland som en säker Frälsningssoldat med överlägsen tamburinteknik. Den levande musiken och dess plats bland människorna är ett stort plus för pjäsen och dess stämning.

De idogt arbetande Frälsningssoldaterna står också för matutskänkning och arbetstillfällen. Lilla kärva Irma (Hulda Lind Jóhannsdottir) dirigerar och hjälper Mannen (Andreas Rothlin Svensson), som har mjuknat (kanske litet för snabbt) och funnit sig till rätta i containervärlden.

Går det att leva utan ett namn? De symboliska mötena med myndigheter och institutioner havererar på olika sätt när Mannen inte kan verfiera sin identitet. Det är alltför enkelt att säga att livet i hamnen är ett fullgott alternativ och till och med mer äkta än ett liv med fönsterkuvert, huslån och fast arbete. Men Frälsningsarmén och musiken, de sammanhållande ingredienserna bland containrarna och i hela föreställningen, ger människor en skönhet och kärlek jag unnar dem av allt mitt hjärta.

Länk till Dramatens sida om Mannen utan minne

Foto: Roger Stenberg

Slutspel på Stadsteatern 2015

Beckett-pjäser är en viktig del i ett gott växelbruk på teaterscener. Samuel Becketts Slutspel hade premiär 1957, en tid då oron för ett kärnvapenkrig som kunde ödelägga hela jorden tog sig uttryck i litteratur och offentliga diskussioner. Det skulle kunna vara i en strålningsbeständig bunker som Clov och Hamm (Lars Lind och Peter Andersson) befinner sig, men handlingen är mer filosofisk än en ren överlevnadsberättelse.

Clovs första ord efter att ha gått runt och tittat till allt är "Slut. Det är slut." Flera gånger under pjäsen upprepas orden, och Hamm frågar också om de inte kan sluta spela nu. De är människor som har levt för länge, utan något att se fram emot, utan någon karaktär, moralisk kompass eller Gudstro som skulle ge dem något att sträva efter. (Vid ett tillfälle beordrar Hamm alla att be till Gud, en kort stund av intensiv tystnad inramd av Hamms svordomar.) Hamm vet att allt är över, men ändå kommer inte slutet. Hur kan det komma? Han försöker planera tillsammans med Clov, tjänaren som säger att han en dag skall gå sin väg.

Scenrummet är en pärla av förfall; betongväggar med flagande färg, nedklottrade väggar strax utanför, och skräp i alla hörn fastän Clov säger att han tycker om ordning och försöker städa. Där står till och med en mycket liten barnkista - kanske sonen som Hamm nämner helt kort?

Föräldrarna Nagg och Nell (Ingvar Hirdwall och Anita Ekström) bor i varsin soptunna intill Hamms eleganta rullstol. Ingvar Hirdwall med formidabelt rufsigt hår är underbart gammelmansgnällig när han ber om välling eller om en pralin. De båda är nakna, men Nell har diamantörhängen på. De är gamla och svaga, men verkar ändå vara lyckliga när de minns mer harmoniska tider: roddturer och tandemcykling i Centraleuropa, och trots smågnabb lyser deras kärlek och omtänksamhet igenom.

Hamm, som skall vara den yngre, starkare generationen, är blind och orörlig och beroende av andra. Han ryar och domderar men kan ändå inte förändra något. När han skall berätta en historia för sin pappa måste han muta Nagg, han måste starta om många gånger och historien blir inte särskilt bra. Vad har han gjort med det han hade ansvar att förvalta?

Ja, det är förödelse och hopplöshet som dominerar pjäsen, men ändå rolig: dråpliga repliker ger flera lättade gapskratt. En stor njutning är också att se och höra Peter Anderssons, så uttrycksfull fastän han sitter fast i sin stol. Det var åtta år sedan Slutspel sist sattes upp på Stadsteatern, under jubileumsåret för Beckett, men man behöver inte vänta på jubiléer för att låta Becketts pjäser skaka om våra teatertankar.

Länk till Stadsteaterns sida om Slutspel

Foto: Petra Hellberg

Louise Bourgeois på Moderna Muséet

Det är fint att nu få se ännu fler sidor av Louise Bourgeois konstnärskap. För sex år sedan visade Galleri Andersson/Sandström flera verk på tema kroppslighet och förälder-barn, och för tretton år sedan lät Kulturhuset i Stockholm oss se flera av hennes spindlar och köttsliga skulpturer som kombinerade upphängda/utdragna könsdelsliknande kroppar med saxar, något som såg ofta såg otäckt ut trots att de också tydligt var gjorda med ömhet.

I Moderna Muséets stora utställning dyker det upp fler teman ur Louise Bourgeois långa konstnärsbana. Där finns skulpturer av ansikten och kroppar i tyg, hårt stoppade, ofta sydda i en lapptäcksliknande stil som får dem att se halvfärdiga, skadade och reparerade ut. Där finns också långa, smala skulpturer som ibland föreställer människor, ibland är intressanta återkombinationer av lådor och annat ur verkligheten.

Det är intressant att se skisserna som har rubriken Naturstudier. Konturerna av blad har redan de det utdragna formatet som så många andra av Bourgeois verk; som att de hängts upp i en ände och dragits ur form av sin egen tyngd. Det är en viktig ledtråd till hur Bourgeois ser världen och väljer att avbilda den för oss.

Andra stora tavlor tilldragande gjorda i nyanser av rött som målats i tydliga streck eller fått fylla ut konturerna, ser ut att avbilda blodådror, celler och liknande - det livsviktiga som bygger upp vår kropp men är så litet att vi inte ser eller tänker på det i vår vardag. Lika vackra och fascinerande är tavlorna i samma stil där händer sträcks mot varandra över notpapper.

Människokroppar gestaltas som föremål att hantera, vardagsföremål samlas till familjer utan att antropomorfiseras av Louise Bourgeois händer. Alla verk tilltalar mig inte, men i den stora och sevärda utställningen finns det mycket som förbryllar, roar och berör.

Länk till Moderna Muséets sida om utställningen

Dear White People

Åren kring tjugo är en spännande och läskig tid. Man behöver finna sig själv och sin plats i världen, och har man börjat plugga gäller det att både hitta rätt bland kompisgängen, lyckas med studierna och göra intryck på kursare och lärare. Har man kommit in på ett Ivy League-college är trycket snäppet högre; rätt kontakter kan skjutsa dig högt upp i samhällstoppen. Att vara svart lägger ytterligare ett krav på dig; att välja ståndpunkt om din hudfärg och leva upp till den ståndpunkten.

Justin Simiens debutfilm Dear White People släpper fram studenter som valt eller inte valt olika ståndpunkter i raskampen och skramlar dem mot varandra. Troy vill vinna genom att följa reglerna; han är studenthemmets föreståndare och har planer på en stor karriär efter college. Sam är den arga, krävande rösten i radioprogrammet Dear White People, med en stor grupp som stöttar henne men också pressar henne att gå längre än hon ibland skulle vilja. Lionel är outsidern som inte passar in i något gäng (även om man som åskådare kan tycka att hans avslappnade attityd är skönast och smartast av dem alla). På skolan finns också ett gäng skräniga vita grabbar, vars rasism bubblar upp extra mycket när de försöker skyla över att rasism finns.

Att presidenten, sportstjärnor och välbetalda skådespelare är svarta är inte ett bevis för att rasismen är borta; den kan glimta fram på så många ställen i vardagen. Visst finns det många vita som inte vill bry sig om hudfärg när de väljer vänner, men hur många ens vita vänner är egentligen vänliga mot dig för att de vill ha dig som sitt alibi för att inte vara rasister? Visst är rasfrågan fortfarande kontroversiell. Det är det som studenten Coco vill spela på - Coco, juridikstudenten med en videoblogg som vill hitta en egen väg till uppmärksamhet och framgång.

Dear White People är till stora delar en komedi, och flera av diskussionerna kan verka som hårklyverier, men mot slutet mörknar filmen när den visar hur nära rasismen, nedlåtenheten och föraktet ligger under den vänskapliga, post-rasistiska ytan. Det är en viktig lärdom, speciellt som urladdningen är baserad på flera liknande händelser under de senaste åren. Men därtill är det bra att filmen låter de olika svarta aktörerna i dramat vara nyanserade; pressade att kämpa för något de själva inte är tvärsäkra på, styrda av andras fördomar men inte fastlåsta av dem.

Väggen på Dramaten

Marlene Haushofers bok Väggen från 1963 är nog det första man tänker på när man läser pjästiteln, men denna del av Elfriede Jelineks svit Prinsessdramer går även i dialog med andra kvinnor som skrivit om glasväggar och murar; Ingeborg Bachmann och Sylvia Plath. (Vid ett tillfälle säger texten att det bara är kvinnor som skriver om väggar, men det är ju inte riktigt sant.) En snygg klackspark till alla kvinnoår av hushållsarbete, själsdödande diskmedelsreklam och glastaket är dock kommentarerna om hur kvinnor har polerat väggen så blank att de själva inte längre ser den.

Skådespelerskan på scenen bär en klänning i form av en urinoar, det (för män) vardagliga föremålet som blev förevigat i vårt kollektiva medvetande när det upphöjdes till Konst av en Konstnär, en Man. Själv är hon liksom skrubbad och polerad så att hon glänser som en övermänsklig varelse, men talar utifrån olika kvinnliga erfarenheter.

De Jelinek-uppsättningar jag har sett, och även den bok jag har läst, har innehållit ett flöde av ord från en eller flera personer som när det fungerat som allra bäst skapat en stämning där inte de enskilda replikerna varit viktiga utan den sammantaga massan av dem. Här ger skådespelaren och dramadoktoranden Petra Fransson varje mening tyngd, en sådan tyngd som bara en erfaren, självreflekterande och helt enkelt väldigt bra skådespelare kan ge. Hennes rörelser är starka och precisa, och hennes röst är en njutning att lyssna på från det starkaste vrålet till de ord som viskas fram ljudlöst.

En fin bonus efter föreställningen var Stina Ekblads högläsning ur Haushofers Väggen parad med hennes personliga reflektioner kring boken, några ord om Haushofers språk från Rebecca Lindskog som nyligen översatt boken igen, och Petra Franssons berättelse in i pjäsen via Ingeborg Bachmanns roman Malina.

Jag känner sällan att Elfriede Jelinek talar direkt till mig, men jag tycker om att möta hennes ord och bilder på teaterscenen, och jag hoppas på fler uppsättningar av hennes pjäser.

Länk till Dramatens sida om Väggen