Paria på Strindbergs Intima Teater

Strindbergs pjäs Paria är kort och intensiv. De två männen inleder samtalet artigt och avvaktande, men snävar steg för steg in cirklarna kring sig själva i fråga om skuld, verklig och hypotetisk.

De två männen har olika uttryck, vilket gör att pjäsens dynamik kommer till sin rätt. Richard Forsgren som Herr X har en irriterande självgod ton i sitt kategoriserande filosoferande; hans självsäkra utläsande av andra människors karaktär i bara några detaljer liknar de generaliseringar som annars görs med näven knuten i byxfickan av lillgamla och/eller omogna personer. Trängd i ett hörn växer Herr Y:s affekt och Niklas Falk låter honom ge tillbaka med kraft mot den till synes samlade herr X.

Pjäsens ljuseffekter känns överflödiga. Det viktiga är hur samspelta de två männen är: så trovärdiga och engagerande att jag tidvis vill kasta mig över den spydige Herr X, tidvis väntar mig att herr Y skall göra det. Den välspelade Paria, under en timme lång, är ett välkommet avbrott i julruschen.

Länk till Stadsteaterns sida om Paria

Foto: Petra Hellberg

Argo

Sex människor har flytt från en rasande pöbel. De är diplomater i ett fientligt inställt land som inte längre respekterar deras immunitet (inte heller inhemska människoliv). Flygplatsen är bevakad, gatorna är fyllda med misstänksamma människor, men de måste fly innan de blir upptäckta. Det låter som upptakten till en spännande film, och det är det också, men en film baserad på helt verkliga händelser. Räddningsplanen som iscensätts är osannolikt fantasifull, men även den är hämtad ur verkligheten.

Det är år 1980, USA:s ambassad i Teheran har blivit stormad och personalen hålls som gisslan. De sex som lyckats fly är i livsfara om de hittas, liksom deras hjälpare, det kanadensiska ambassadörsparet. För att smuggla ut dem ur landet planeras en fantasifull historia: de skall möta upp CIA:s expert på räddningsoperationer och lämna landet under sken av att vara ett filmteam som letar inspelningsplatser. Ja, det låter fullständligt otroligt, men Mendez (Ben Affleck) har övervägt alternativen och kommit fram att det är den mest trovärdiga idén.

Argo, filmen vi ser (med samma namn som den fejkade filmen-i-filmen) är spännande nästan från första början, när en vrålande folkhop efter flera dagar bryter sig in på den amerikanska ambassaden. Därefter följer flera perioder av spänning på olika plan. När räddningsplanen skall utarbetas och sättas i verket går det flera dagar i USA, när allt måste få godkänt, sättas samman och klaffa helt och hållet. Samtidigt växer ju risken för de gömda för varje dag. När det sedan är dags för själva flykten är det varje minut som räknas, varje minsta försening eller klickande förberedelser som kan göra allt om intet och sända de flyende till en hemsk död.

Fastän filmen är så spännande eller snarare just därför har jag några invändningar mot knepen de använder. Det är ingen ände på hur många detaljer som radas upp mot slutet; så mycket är på väg att gå snett på grund av oförstånd från USA:s sida eller motangrepp från Irans sida. Genom allt går Ben Affleck som en bekymrad golden retriever - jag vill rufsa honom i hans stora sjuttiotalsfrilla! Och dessutom; mot slutet när livlinan är som skörast, då översätts inte de iranska polisernas repliker, utan låter dem framstå som skrikande fanatiker (tillräckligt klantiga för att låta hjältarna klara sig). Jag tycker inte om så övertydliga knep.

Visserligen inleds filmen med en sekvens som förklarar hur historien av fiendskap mellan länderna startade: hur USA störtade den demokratiskt valde presidenten i Iran och insatte shahen Pahlavi, som utövade ett terrorvälde mot sina landsmän. Det ursäktar självklart inte ett nytt terrorvälde av de nya ledarna, bortförande och mord på misshagliga och ett angiverisystem som skapar misstro mellan människorna. Men under de sista minuterna har jag ganska lätt att blinka och bitvis se filmen som att de pusslande iranska detektiverna och nitiska poliserna är hjältar som kanske, kanske hinner stoppa skurkarna. Ändå, eftersom landet de sex (sju) flydde från hade en sådan ohederlig syn på människovärde och immunitet är jag bara glad för att de lyckas rädda sina liv.

Filmen är full av goda skådespelare med kända namn. Sjuttiotalskänslan är påtaglig (jag säger sjuttio fastän den utspelar sig 1980) i kläder, inredning, enorma glasögonbågar och mustascher och annat. Att delar av filmen utspelar sig i Hollywood ger humoristiska avbräck - kanske litet för humoristiska, på samma sätt som spänningsmomenten under flykten är överdrivet många. Men de nålstick som ges åt filmindustrin är säkert välförtjänta. Historien om Argo väntade på att bli berättad, och jag är glad att det skedde i form av den här spännande filmen.

Life of Pi av Yann Martel

Vad var kriterierna för Bookerpriset för tio år sedan? 2002 års vinnare, Life of Pi av Yann Martel, fick en stor läsekrets och hade nog fått det även utan utmärkelsen. Från första sidan känns den som en bok som kan bli en världshit. Medan jag läser försöker jag ringa in de vinnande ingredienserna för att kunna förstå bättre. För det som gör en bok till en succé, är ofta det som gör den ointressant för mig.

Det börjar med en berättarröst som talar till sin läsekrets - litet ursäktande, litet inbjudande, som någon som har kämpat hårt och hoppas på att äntligen bli omtyckt. Ytterligare några sidor in i handlingen hopar sig ledtrådarna till den spännande handlingen som omslaget och baksidestexten antytt. I ett exotiskt land (den här gången Indien, till och med ett indiskt zoo) utspelas en historia som är spännande och uppbygglig: En ung, oskyldig pojke utsätts för svåra prövningar som förändrar honom för alltid; han bevarar sitt goda hjärta men nu med en portion cynism.

Det är en välkänd grundstory, och ingen av dess ingredienser är fel i sig. Berättelser av liknande slag har skrivits av Doris Lessing. J.M. Coetzee och andra författare jag håller högt. Men det som krävs för att göra en berättelse god i mina ögon är en personlig berättarröst och ett psykologiskt djup som går bortom de enkla förklaringarna.

Det som gör Life of Pi fel för mig är tonen: den tillrättaläggande, den som bäddar in verkligheten i hanterbara meningar och prydligt paketerar prövningar så att de alltid känns överkomliga. Då menar jag inte bara röstens upprepade försäkringar att "denna historia har ett lyckligt slut". Det är för att trots att Martel mycket konkret beskriver Pis krävande arbete med att hålla sig levande i livbåten som driver över oceanen, och äckelkänslorna när han måste fiska eller slakta en sköldpadda för att få mat, så upplever jag det inte situationerna som livshotande/livsviktiga.

Jag kan ju inte påstå att Martel förenklar händelserna, eftersom han ger många detaljer om hur Pi går till väga för att överleva. Men berättelsen ligger ändå på en nivå av mer saga än realism. Det blir ännu tydligare om man går tillbaka till de inledande kapitlen, där Pi finner sin religion. Det vill säga, han väljer inte en av de tre stora religionerna i hans hemstad, han väljer alla tre: islam, hinduism och kristendom. Det blir några smålustiga scener när verken religionernas företrädare eller Pis föräldrar begriper hans religiösa pluralism, men Pi framhärdar för han ser inga problem med situationen. Visst önskar jag att alla religioner gick att förena, men Martels behändiga förbiseende av alla möjliga troskonflikter gör det för enkelt för sig.

Jag började läsa Life of Pi för att filmatiseringen snart har biopremiär. Eftersom det är Ang Lee som regisserat, är filmen säkert sevärd. Låt oss hoppas att filmen blivit bättre än boken! Det jag har sett av den hittills verkar lovande:

Filmklipp från Life of Pi

Facit: JA, filmen var riktigt bra och sevärd! 

Blondie på bio

Två systrar är på väg hem. En är redan där. Lova (Alexandra Dahlström) lämnar London med en odefinierad skörhet i sinnet. Elin (Carolina Gynning) lämnar Paris med blandade känslor för sitt barndomshem. Katarina (Helena af Sandeberg) har stannat kvar kvar vid sin mors sida, med man och barn och ett hus som är nästan lika vackert som mammas. Alla samlas för att fira matriarkens (Marie Göranzon) 70-årsdag i en stor, fin sommarfest.

Det är sällan på film, trots att det är något man ofta säger, som det så tydligt är huvudpersonernas karaktärer som står i centrum. Visst händer det mycket, men det viktiga i filmen är inte handlingen utan hur de enskilda personerna agerar mot varandra och reagerar på vad som händer. Jag tycker om att fastän ingen av dem reduceras till en stereotyp ("den rebelliska", "den lojala"), så har de sina givna roller i familjen som de både följer och gör uppror mot. Scenen när flickorna går in i det rymliga, inlevda vardagsrummet, lägger Sound of Music-LP:n på skivspelaren och de två äldsta börjar slåss är det perfekta vittnesbördet om en lång historia tillsammans.

De uppgörelser som sker är inte de stora, livsomvälvande som man brukar se på film, utan de halvgenomtänkta, halvt i skymundan av andra händelser, som det brukar vara i verkliga livet. Filmen Blondie och de fyra blonda kvinnorna i den känns äkta.

Peer Gynt på Stadsteatern

Det är bara fem år sedan Stockholms Stadsteater satte upp Peer Gynt. Det gör det inte till ett måste att låta den nya versionen skilja sig från den förra, men det gör den, och det gör pjäsen annorlunda och intressant. Det skarpa fokuset på några scener gör det lättare att se handlingen som något som till stora delar utspelar sig inuti Peer Gynts huvud.

Foto: Carl Thorborg

 Den i övrigt nakna scenen har en böjd konstruktion av ramar som fond, en labyrint som påminner om hjärnvindlingar. Den långa pjäsen är nedkortad, vilket gör det än mer värt att känna till handlingen och några gängse tolkningar. Den Böjgen som Peer möter har svart polotröja och glasögon likt en intellektuell eller en psykoanalytiker som skulle kunna förklara de val han gör i livet, de spöken och hämningar som dyker upp i hans tankar och får honom att ständigt väja.

I inledningsscenen är Peer Gynt uppklädd i en välskuren kostym, som om han redan drömmer sig bort från byhålan där han bor och de litet tarvliga festerna. Därför behöver han inte ta dem på allvar, så han förför en brud på hennes bröllopsnatt och lämnar henne genast utan ruelse. Men i samma handling svek han också Solveig, den kärlek som han kände var sann men ändå inte vågade ta chansen/risken att stanna hos.

Kan man säga att han flyr när han upplever så fantastiska äventyr? Det är som att alla pojkdrömmar går i uppfyllelse i tur och ordning: att bli beundrad för sin förmögenhet och skicklighet i affärer, att bli dyrkad som en profet med svar på livets gåtor? Men i scenarierna smyger det alltid in skrämmande inslag som förstör de sköna drömmarna.

Och den hemskaste av de scenerna är när fantasifostren slår sönder den chans till kärlek och familj som Peer Gynt just skall ge sig in i med sin älskade Solveig. Där fanns den verklighet som hade gjort hans liv meningsfullt. Men om vi vet att Peer är driven att alltid vika undan av en skräck som kommer inifrån, får vi ändå klandra honom för att han sviker och rymmer gång på gång? Till och med Solveig, den äkta kärleken, förvandlas till en rasande fiende när anklagelserna börjar hopa sig mot slutet av Peer Gynts levnad. När tiden är ute och Knappstöparen vill samla in Peers obrukade liv, hjälper inga bortförklaringar. Men det är ju inte för döden, eftermälet och Knappstöparens skull som Peer skall välja det sanna livet, det är för sin egen skull.

Foto: Carl Thorborg

Av och till under första akten var jag skeptisk till uppsättningen. Det var ett ganska roligt knep att låta ensemblen jaga varandra genom (horisontella!) dörrar som värsta salongsfarsen första gången, men andra gången som alla sprang runt runt länge kändes det onödigt. Lika överdrivet var regissör Katrine Wiedemanns fixering vid öppna gylfar och urin - jag tappade räkningen på hur många gånger Peer Gynt drog ned byxorna. Men när andra akten sansade sig så kunde jag tänka tillbaka och njuta oreserverat av de starka scenerna: trollen som är både motbjudande och lockande, Ingrid och pojken som illvilligt klättrar över sofforna och in i familjelyckan, skeppsbrottet och den otäcka drabbningen med den bleka döden.

Sven Ahlström, Emil Almén och Linda Källgren spelar de uppdykande hjärnspökena kusligt väl. Jakob Englund är magnifik och sedan skrämmande opålitlig som Dovregubben. Maria Salomaa som Solveig får vänta och vänta, från innan första akten början, men fyller sin väntan med stark närvaro. Hela pjäsens nav är förstås Peer Gynt, spelad av den begåvade Magnus Krepper med intensitet och ändå en distans, som en som väjer när det börjar brännas.

Foto: Petra Hellberg

Som sagt, tidvis var jag skeptisk till uppsättningen, men allt eftersom pjäsen framskred blev jag mer gripen. Att åskådaren får fylla ut mellanrummen själv gör engagemanget djupare.

Länk till Stadsteaterns sida om Peer Gynt

Håvard Homstvedt på Galleri Riis

Utställningen Mole Fingers visar fem stora tavlor av Håvard Homstvedt. Motiven är människor, upphöjt lugna likt klassiska romerska statyer, de flesta av dem också lika bleka. Färgskalan är dämpad, med en eller två färgklickar i varje bild. Ett par av kvinnorna är nakna, till synes omotiverat. Det tycker jag alltid är litet fånigt.

The Chalk Blurbs

I tavlan med namnet Mole Fingers har mullvadar grävt gångar genom en kvinnas torso och ben, två av dem i lagom höjd för att kunna vara fickor. Ett par av de andra miljöerna är delvis vardagliga, delvis ovanliga. Jag tycker om tavlor som antyder något utöver vardagen. När jag ser Homstvedts verk igen på galleriets hemsida är de litet mer intressanta, men när jag såg dem på plats var de inte så fantasiväckande.

Mole Fingers

Jag kände inte till Homstvedt sedan tidigare, och de få verken är inte tillräckligt för att lära känna honom. När jag söker fram andra verk han har gjort (skulpturer och målningar) är de ganska olika till sin karaktär; olika varandra och olika det som visas på Galleri Riis. När man ser den aktuella utställningen som en del av ett konstnärskap under utveckling blir den mer intressant.


Länk till Galleri Riis sida om utställningen

Länk till Homstvedts hemsida

The Thick Yawn

Filharmoniker i närbild, pianokvintetter

Ur Kungliga Filharmonikernas led kommer ensemblen som stod för eftermiddagens program i Grünewaldsalen: Patrik Swedrup och Amus Kerstin Andersson (violin), Steven Svensson (viola), Mikael Sjögren (cello) och Mats Widlund (piano). De var väl samspelta och säkra och lät mycket bra i de två pianokvintetter de gav oss.

Den första, Sjostakovitjs Pianokvintett i g-moll (1940), var den jag tyckte bäst om. Utan att gå till överdrift får varje sats uttrycka sin respektive karaktär maximalt. Först får alla stämmor presentera sig genom att bära melodin och sedan flätas samman med varandra, så att vi får höra dem både som individer och som lagspelare. Den efterföljande Scherzosatsen spritter så av glädje och energi att det är svårt att tänka sig något livligare och roligare. Det långsamma Intermezzo: Lento är sedan så väldigt, väldigt sorgligt, och det är gott av musikerna att klara balansgången utan att det låter vare sig sarkastiskt eller sentimentalt. Sist kommer en Finale: Allegretto som med lätta steg rör sig från folkmusik över naturlyrik och in i dansanta sluttakter.

Johannes Brahms, 1853

Dagens andra verk var Brahms Pianokvintett i f-moll (1864). Det är tidvis modigt och modernt i de enskilda stämmorna, men det överväldigande intrycket är att verket är tungt. Det beror mycket på de starka, rika men något statiska harmonierna. Ändå är det fullt av en framåtdrivande kraft, i synnerhet den tredje satsen som får mig att tänka på en stark motor som sätter oss alla i rörelse. Den fjärde och avslutande satsen är något lättare och min tänkta motor ersätts av en cykel; lättare, pedaldriven och med överblick över landskapet. Det kan jag inte klaga på, utan bara tacka för en god konsert.