Istället för en pjäs som utforskar en kärleksrelationer och -bekymmer, går I vårt ställe på djupet med vänskapsrelationer, och det är mycket välkommet att få se. Astrid och Sara har precis börjat en vänskap och pratar med varandra om vilka de är och hur de ser på vänskapen. Astrids tidigare bästa vän Eva satte deras vänskap på paus, men nu kommer hon plötsligt tillbaka till Astrid - och blir svartsjuk på den nya.
I två och en halv timme flödar samtalet mellan de tre, och de lägger fram sina känslor inför vad som händer och berättar också om såriga och viktiga händelser ur sitt liv. Om jag skall anmärka på något så är det att de återkommande passagerna av känsloanalys överförklarar allt, med därtill ganska övertydligt och trögflytande språkbruk. Man kan tänka sig att pjäsförfattaren Arne Lygre har satt ord på outtalade känslor, och låtit personerna tänka högt.
De tre kvinnorna har alla olika varianter på avklippta eller knutna relationer till människor som brukar vara viktiga i ens liv: föräldrar, barn, makar. I tur och ordning gör någon av de signifikanta männen entré i var sin central scen, given röst av någon av de tre kvinnorna på scenen. I tur och ordning ger de tre personerna också varandra och oss ett uppträdande: Saras pianospel växer till något evigt, Eva säger att hon har dålig röst men hennes sång säger något viktigt, Astrid formar sina känslor till en dans. Som sagt, det är bra att se vänskap, med glädje och slitningar, tas på lika stort allvar som förälskelse och åtrå.
 |
| Foto: Felix Swensson |
1 kommentar:
Hej Jenny. Jag såg pjäsen i vårt ställe för andra gången igår lördagen den 250927, och jag håller helt med din recension. Jag tyckte den var precis lika bra igårkväll som då jag såg den första gången.jag tycker absolut att detta är en pjäs som man.kan se fler gånger. Hälsningar från, marika frykholm
Skicka en kommentar