Vredens druvor på Dramaten

Historien börjar med det sista regnet. Under en kvarts timme berättar Anders Beckman hur naturen blir torrare, jorden får en skorpa, växterna skrumpnar ihop och dör. Det är en apokalyptisk berättelse som fortsätter för människohand: när åkrarna inte längre ger skörd behövs inte längre arrendatorerna som brukar dem. Effektiva traktorer rullar in i deras ställe, och familjerna som odlat och skött om grödorna måste flytta på sig. De måste flytta, de får inte längre bo kvar i husen de inte äger. Det är en grym berättelse men ytterligt vältaligt och skrämmande formulerad, allvaret understruket av tilltagande bakgrundsmuller och det innerliga framförandet.

Under pjäsens gång kommer de olika rollfigurerna att ha egna monologer som berättar handlingen för familjen vi följer men specifikt också för dem själva. Dessa monologer har de starkaste och mest målande orden i pjäsen. Tyvärr faller oftast dialogerna däremellan platt, med banala replikskiften som inte ens goda skådespelare som Ingela Olsson och Erik Ehn kan lyfta. Den som bäst kan fylla sina ord med glöd är Karin Franz Körlof, även om alla skådespelare på scen gör så goda insatser som de kan.

På resan från det sönderbrända Texas mot Kalifornien som likt ett paradis på jorden skall digna av frukt, möter familjen gemenskap hos de många andra som är på samma väg, men också hårdhet hos olika former av lagförare och inte minst cynism hos ägarna till odlingarna som vet att hungriga människor kan jobba för småsmulor. Resans slit görs tydlig av att skådespelarna på scenen vadar genom sand, ett grått sandlandskap där man också kan vara nära att sjunka och försvinna dignande under arbete eller hopplöshet. Trots de mindre givande dialogerna är Dramatens uppsättning av Vredens druvor stark och drabbande.

Länk till Dramatens sida om Vredens druvor