Vi är inte här för att ha roligt av Nina Lykke

Kan Knut skylla på att inspirationen har lämnat honom, eller är han bara lat och hittar på undanflykter? När man har ett kreativt yrke som författare så är det svårt att veta vilket, och hos Knut gnager misstanken att han förlorat greppet, att han bara misslyckats under de tjugo åren som gått sedan han gav ut Den Berömda Boken som för ett tag sedan placerade honom i Norges litteraturvärlds centrum.

Visst har Knut den missnöjda synen på tillståndet i världen som man ofta lägger sig till med efter femtion (eller tidigare), men av det vi får veta om Norges litteraturkretsar där man antingen är inne och upphöjd eller någon vars personlighet och böcker ingen längre bryr sig om, är som en förlängd högstadietid där den utstötte både önskar hen fick vara med och spottar på dem som stänger ute en. Jag följer inte med i norskt bokskvaller och de norska böcker jag läst har nästan undantagslöst haft hög kvalitet, men det boken berättar om stundens inne-författare och deras "verklighetsbaserade" böcker ger igenkänning från den svenska ankdammen och de alltför många självbiografiska eländesverken, överskattade och diskuterade till leda. Knuts (ej högt uttalade) omdömen om författarna, deras relationer och deras hycklande är kolsvart cyniska och befriande att läsa.

I sista minuten har Knut blivit inbjuden till litteraturfestivalen i Lillehammer, med en ansamling av författare och förläggare som tar sig själva på skitstort allvar och gör begivelsen till en nödvändig plåga för honom. I mötessalarna, i stadens parker, vid frukostbuffén står författare han kanske har legat med eller som kanske ändå fnissar åt honom bakom hans rygg, och festivalens crescendo kommer att vara en paneldebatt om Otrohet i liv och litteratur med ex-fruns nye man och kvinnan som indirekt anklagat honom för övergrepp. Innan dess hinner Knut skruva på sig av obehag under forcerade utrop om att litteraturen måste våga provocera, och visa något annat än vita medelålders medelklassmän.

Boken Vi är inte här för att ha roligt har en svartsynt ton, ärlig i den vassa kritiken som hela tiden förnyar sig i Knuts formuleringar, men just här gör den en nödvändig sväng in i verkligt allvar. Halmgubben Knut målade upp för sitt inre, den homosexuelle norskpakistaniern alla borde skriva om, han finns ju faktiskt i grannens lägenhet, och med inlevelse och noggrannhet tar sig Knut an hans historia. Men nej. Så fick man inte skriva. Hundra nya pekpinnar riktas mot Knut när han inte väljer den ofarliga varianten av "provocera" som det offentliga Norge kan acceptera.

Trots sin surmulna titel och huvudpersonens perspektiv är Vi är inte här för att ha roligt skriven med humor, och det är ett nöje att läsa den. Det som gör Knuts litanior tilltalande är att han hela tiden är medveten om sina egna tillkortakommanden, på ett sätt som låter oss skratta litet åt hans sorgliga tillvaro och ändå ha sympati för honom. Nina Lykkes språk är exakt men rikt, och det skall bli ett nöje att läsa mer av henne.