Sätt en tjock, svart liten mustasch under näsan och alla vet vem som menas. Eller... för åttio år sedan kunde tankarna också gå till Charlie Chaplin, världsstjärnan vars filmer blandade fysisk komedi med stark sympati för den lille mannen. Även denne lille man, som så ofta hamnade under överhetens tumme men lirkade sig ut med list och humor, hade en tjock, svart liten mustasch. År 1940, när andra världskriget mullrat igång men de värsta grymheterna ännu inte avslöjats, tog sig Chaplin för att använda sin bildlikhet till att driva med diktatorn på andra sidan Atlanten.
Slapstick passar lika bra på teaterscenen som i det tidiga 1900-talets filmer - skådespelare som tippar åt ena eller andra hållet, maktmänniskor som ger varandra tjottablängare när de försöker fånga en snabb rackare, en stekpanna i huvudet som slår ut SA-männen som kommit till stadens judiska ghetto för att trakassera dess invånare, och då i synnerhet den judiske barberaren som kommit tillbaka efter åratal av konvalescens efter det första stora kriget.
Parallellt får vi se hans dubbelgångare, landets diktator Adenoid Hynkel. På en tyskklingande rotvälska håller han ett tal som är kusligt i hur det engagerar lyssnarna, till och med när man inte förstår orden. Först identifiera sig med folkets män, kvinnor och barn så att de känner sig sedda, sedan låta upprördheten växa över problem och olyckor, och så i fullt raseri peka ut dem som är skyldiga till alltihopa: judarna, eller JIDARNA som det låter på Hippodromens stora scen i Malmö. Och som propagandaministern Garbitsch fyller i, det kommer alltid att finnas problem, men om man skyllar allt på jidarna så blir de hela problemet istället.
Samma handling kan vara tragedi om den är så realistisk att man tar smärtan på allvar, och komedi om den är så överdriven att man inte gör det. Jag önskar ett par gånger att uppsättningen av Diktatorn skulle skruva upp komiken litet högre i fars-scenerna, och fördjupa allvaret i de seriösa mellansticken, men komedin rullar ändå på bra med flera roliga inslag. Inte bara den militäriske Hynkel parodieras, utan också den pompöse diktatorn i grannlandet, Napaloni med sin egen uppsättning av medaljer, maktanspråk och storhetsvansinne. De båda diktatorerna ställs mot varandra i en skarp blandning av broderskap och rivalitet, och det är skönt att se dem båda förlöjligas när båda tippar över gränsen i rasande kamp om vem som är tuffast.
 |
| Foto: Emmalisa Pauly |
Kanske kan det stundande kriget ändå avblåsas? Vi har ju den lyckosamma situationen att diktatorn Hynkel slarvades bort och den stillsamme, fredsälskande barberaren snubblade in i hans ställe. Kan han gjuta olja på vågorna, kommer världen att lyssna till hans önskan om vänlig samexistens? I den svartvita världen på Hipps scen är det tyvärr svårt att tro det. Litet mer hopp kan man lägga till ett starkt tal tidigare i pjäsen, där den ärlige Kapten Schultz påminner om att diktaturer alltid går under till slut. Men i bakgrunden har hela tiden lismande och lömske Garbitsch dragit i trådarna, mycket skickligt spelad av Johan Marenius Nordahl, och mycket listigare och därför farligare än alla andra spelare i affären. Det gäller att försöka se vem som står bakom kulisserna och manipulerar allt till att gå efter sin egna plan. Om diktatorn faller kan det finnas många som Garbitsch kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar