Året är 1975 och New York är en smutsig och farlig plats, men också spännande och lockande. Människor kommer dit för att underhållas på olika sätt. I samhället pyr det regelbundet av missnöje, uppror och krav på att nya röster skall höras. Kan man kanalisera det på något sätt, kanske i ett sketchprogram på lördag kväll? Filmen Saturday Night visar de nittio minuterna innan sändningen av det allra första avsnittet av det som skulle komma att bli Saturday Night Live, och som vid det här laget har kört på i 49 år och skapat många klassiska sketcher och världskända komiker.
I andra filmer och TV-serier är det ett nöje att känna igen favoriter från SNL i större och mindre roller. Här är det helt tvärtom: personerna i den allra första och ikoniska uppsättningen spelas av relativt okända skådespelare. Hur skall man som tittare hänga med i vem som är Chevy Chase, Dan Aykroyd, Gilda Radner, Laraine Newman, Garrett Morris. Jane Curtin och John Belushi? Det är faktiskt inte alls svårt, för även när ansiktsdragen inte matchar helt, så stämmer röster och manér överens med originalen.
Men det är mycket som måste stämma bakom skådespelarna man ser i de vajande, nyfixade kulisserna. Manus, programplanering, ljud, ljussättning, kostym, kvällens värd - allt som kan krångla krånglar precis lika mycket som de ibland diviga och antagonistiska komikerna. I slutändan hänger allt på producenten Lorne Michaels, som kallas från kaos till kaos till ett rum av högt uppsatta kanalchefer som skrattande uppmuntrar honom, men lika gärna ser honom misslyckas så att de kan slänga in en repris av Johnny Carsons pratshow.
Den legendariska bi-kostymen susar fram och tillbaka i de lika legendariska korridorerna medan John Belushi in i det sista vägrar skriva på sitt kontrakt. Billy Crystal repeterar sin bit i ett hörn strax intill den överfulla planeringstavlan. En känslig Jim Henson försöker övertyga alla om att hans muppar kan vara intressanta för vuxna, men inte för "vuxna". Två manusförfattare provspelar en sketch där Julia Child skär sig och sprutar blod. Man gissar att filmen klipper ihop och förstorar händelser från veckorna före och efter den faktiska premiären, men det är lätt att acceptera av en halvdokumentär biofilm. Pressen på de inblandade går att ta med en aning ro då man vet att premiären gick fint, och TV-formatet överlevde även under mindre lyckade år. Saturday Night är huvudsakligen inte en komedi, men när det närmar sig sändning och sketcherna repeteras för sista gången finns det plats att slappna av och skratta, och känna tacksamhet för att några halvgalna men engagerade människor vågade prova det här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar