Någonstans under slavarnas fötter finns den, en tunnel med en räls där det då och då går riktiga tåg som kan ta dem till en annan del av landet där de kan vara fria. Men att fly från sina "ägare" är farofyllt även om man hittar till den hemliga ingången till stationen. Och en del slavjägare slutar inte att leta vid delstatsgränsen utan jagar vidare efter rymlingarna. Så är fallet med slavjägaren Ridgeway, som är nästan besatt i sin iver att fånga in Cora som rymde från bomullsplantagen i Georgia.
Caesar ville absolut ha med sig Cora när han flydde till den underjordiska järnvägen. Coras mor Mabel rymde för flera år sedan och ingen har hittat henne - det borde betyda att Cora för tur med sig. Men Cora som blev kvarlämnad och dubbelt plågad i sin ensamhet känner sig inte lyckosam. Men de två lyckas ändå fly och ta sig genom några olika delstater i den amerikanska Södern. Varje delstat skiljer sig i hur de behandlar sina svarta invånare, men ser man igenom alla skillnader är det tydligt att allt är grundat i en rädsla för den Svarte Mannen.
Colson Whiteheads suggestiva roman The Underground Railroad bygger på hans egen missuppfattning om vad nätverket för att hjälpa flyende slavar verkligen var, och från den tänkta järnvägen drog han olika attityder mot svarta till sin spets och broderade ut dem i var sina delstater. I den tio avsnitt långa serien med samma namn har regissören Barry Jenkins lyckats ypperligt med att ge de olika miljöerna helt olika stämningar, lätt drömska men alltid med mindre eller mer dissonans och i vissa fall grymt, grymt våld.
Serien är inte bara en räcka av drömlika scener utan också ytterst realistisk och otäck att se. Det nedlåtande beteendet av vita människor i maktpositioner, det påtvingade tunga arbetet, det ständigt hotande våldet, och det faktiska våldet som torterar, stympar och ofta dödar - allt detta bidrar till att krympa och förstöra livet för en så stor grupp människor. Då och då kommer scener där de svarta huvudpersonerna och bifigurerna står uppställda och tittar in i kameran, en och en eller i par eller i grupper. När kameran långsamt sveper över dem hinner vi tänka "Vem säger att dessa människor inte har rätt att välja sina egna liv? Hur kan någon ta sig rätten att tvinga, tortera och döda dem?" För några sekunder är serien ett vittnesbörd över alla namnlösa människor som försvunnit ur historien.
Huvudsakligen svindlar det dock när man ser de olika sätt som de vita inbyggarna vill hantera andra människors närvaro. I North Carolina dödas alla svarta man stöter på och alla som hjälpt dem att gömma sig. I Tennessee brände man ned hela landskapet för att röka ut ursprungsbefolkningen och nu finns inget levande kvar. Kanske hade det varit bäst att stanna i South Carolina, där de förrymda slavarna fick klä upp sig fint och lära sig hur bordsskick och artiga fraser. Men även det samhället byggde på någon konstig hemlighet som fick hela bygget att skeva.
Skådespeleriet i serien är genomgående lysande. I huvudrollen som Cora visar Thuso Mbedu trötthet, rädsla, sorg och oro i ansikte, röst, kroppshållning ut i minsta por. Joel Edgerton gör slavjägaren Ridgeway till en driven hämnare som balanserar på randen till galenskap men inte blir ett fradgetuggande monster. Det är skrämmande att se hans maskot, den lille svarte pojken Homer (Chase Dillon) som i vuxenkläder allvarligt och lojalt utför allt som Ridgeway begär. Även människor som snart försvinner ur serien bär sin vikt: de hade vatten och en varm filt till medmänniskor på flykt; de plågades och dödades för någons illviljas skull; de försökte bygga något bra tillsammans; alla förtjänar att minnas. Det är många gånger som det gör ont att se Den underjordiska järnvägen, men det är en välgärning att se den och påminnas om historien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar