lördag 18 november 2017

E.S.T. Symphony i Berwaldhallen

Det finns ett hål i jazz-Sverige sedan snart tio år tillbaka, då Esbjörn Svensson lämnade vår värld. Musiken finns kvar, och alla personliga minnen av konserter med Esbjörn Svensson Trio. En fin fortsättning på livsverket är de arrangemang för symfoniorkester som påbörjades redan medan Esbjörn Svensson levde. För snart fem år sedan hade den tillfrågade dirigenten färdigställt det som blev uruppförandet av E.S.T. Symphony och senare också fästes på skiva. Nu har litet ny musik tillkommit, och det blev dags för en ny chans att höra E.S.T:s musik live i stor sättning, med Sveriges Radios Symfoniorkester, Marius Neset (saxofon), Magnus Broo (trumpet), Johan Lindström (pedal steel), Helge Lien (piano) och förstås Magnus Öström (trummor) och Dan Berglund (bas).

Berglund, Ek, Öström
Inledande E.S.T. Prelude är ytterst symfonisk, och kan tjäna som en påminnelse om att vad vi hör inte exakt kan likna ljudet från jazztrion vi minns. Det är bra, för därnäst kommer den oförglömliga From Gagarin's Point of View, finkänsligt uppskruvad medelst orkestern. Helge Lien spelar den vackra melodin med aningen annan frasering och annan klang än vad vi kan höra på skiva, och återigen: det är bra, en nyttig påminnelse om att det inte är karaoke av älsklingslåtar vi hör. Ändå är stycket fullständigt igenkännligt och en lisa för själen.

When God Created the Coffeebreak är ett roligt växelspel mellan hela orkestern och den centrala trion. I den hetsiga, starka ljudbilden rycker rörblås ifrån med melodin, och lämnar efter ett tag över till basen och låter det för en stund låta som att originaltrion är själva med musiken. I nästnästa låt (medley), Wonderland Suite, förstärker eteriskt klingande fioler det stämningsskapande ljudet från Johan Lindströms steelgitarr.

I Dodge the Dodo är det pianot som inleder med den medryckande melodin, vartefter mer och mer av övriga orkestern tar över tills det utmynnar i ett kontrollerat kaos. Sedan liter mer återhållet igen i Eighthundred Streets by Feet i en lång, fin solistinsats av Magnus Broo tillsammans med kärntrion. Magnus Öström har hållit några välkomnande mellansnack, och inför Viaticum blir han extra personlig. Viaticum är latin för färdkost, och används specifikt för den heliga kommunion som ges svårt sjuka inför färden från liv till död. Magnus Öström säger att de spelar Viaticum för Esbjörn och rättar sig genast - de spelar alla låtar för Esbjörn.

Sista ordinarie låten, Behind the Yashmak, börjar mjukt, bryter ut i kontrollerad kakafoni, och samlar sig till något stillsammare igen. Men det är inte slut! Vi får två låtar som extranummer, varav jag missar namnet på den andra, men den första är ett nyskrivet arrangemang av Behind the Stars som bygger på en improvisation i Sydney år 2006 eller 2007 (eler 1800-talet!). Det låter jazzigt, symfoniskt, musikaliskt, inkluderande, underbart. Hela publiken och alla musiker på scenen är synbart lyckliga, tacksamma och nöjda med den minnesvärda konserten.

3 kommentarer:

♥ Hanneles bokparadis sa...

fin lokal, var där när sönerna spelade i Armeens Musikkår.

Börje sa...

Den konserten skulle jag velat höra. Jag lyssnar förstås inte så mycket på jazz, men EST är min absoluta jazzfavorit. Nästan som en genre för sig själv. Letade fram skivan på Spotify när jag såg din blogpost.

Jenny B sa...

Ja, det här var minnesvärt. Jag lyssnade ofta på EST när jag var i tjugoårsåldern, och har många minnen av konsertbesök tillsammans med vänner. Det är fint att få höra musiken spelas på konsert igen, även om det inte är exakt som förut.