tisdag 4 juli 2017

Bitter Harvest

Var det någon skillnad mellan alla länder i östblocket? Under många år hade jag ingen aning om det. Kanske kan jag ursäktas av att jag var barn, och att Sovjetunionen ville skapa en gemensam identitet för länderna, om än med nationella variationer. Men efter järnridåns fall var de fria länderna ivriga att återfinna sina identiteter, och sedan dess har jag besökt många av dem och börjat se deras särdrag. Ukraina har en speciell plats i mitt hjärta, med sin vänliga befolkning och flagga i guld och blått.


Filmen Bitter Harvest berättar om den fruktansvärda svält som Stalin drev Ukraina till, Holodomor, under åren 1932-33. Men för att nå ut till fler är den inte en dokumentär film utan en spelfilm om ett ungt kärlekspar och deras vedermödor. Stilige Yuri har älskat Natalka sedan de var barn, men när de äntligen är giftasmogna drar diktaturens tjänstemän in i byn för att tvinga bönderna in i kollektiv och samla in de andelar av skörden som skall till Sovjetunionen. Att kvoterna höjs till orimliga mängder beror inte bara på nöden och behovet i planekonomins Sovjet, utan är en medveten plan av Stalin för att knäcka de stolta ukrainarna.


George Mendeluk är möjligtivs inte en dålig regissör, men han spelar klumpigt på känslosträngarna för att få sitt budskap att gå fram. Historien berättas i intensiva scener utan någon nyansering, och varje ögonblick är dramatiserat för att lyfta fram maximal smärta eller lycka. Visst är det mycket troligt att varje scen verkligen har utspelat sig just så - ja, egentligen säkert mycket värre och plågsammare - under förtrycket av Ukraina, med hånfulla tjänstemän som njuter av att plåga byborna de är satta att plundra. Andra som vuxit upp bakom järnridån har vittnat om att de uslaste mobbarna tycks finna en stadig karriär i säkerhetstjänsten och liknande funktioner.


Med så många orättvisor att lyfta fram - enskilda livsöden som krossas, heroiska anfall mot övermäktiga fiender - och ingen tid till långsam uppbyggnad av förväntningar eller skiftningar i historien, blir filmen dock ett pärlband av klichéer. Men ett vackert pärlband! De inledande bilderna från barndomens hemby har ett sagolikt skimmer av guld och lycka, vilket får mig att tänka på de ton och innehåll i ryska och ukrainska folksagor. Vissa händelser, som det katharsiska slutet, har också en överton av saga och gudomlig rättvisa. Jag hoppas att det görs fler filmer och skrivs böcker om Ukrainas historia, och även om George Mendeluk brer på för tjockt med känslorna i sin film, är jag glad att han gjorde den.


2 kommentarer:

Håkan Wilhelm Hugosson sa...

Filmen är värd att se för att den berättar om Ukraina (ett land jag vet rätt lite om), en fruktansvärd del av historien (som vi bör känna till), och för att den visar ett vackert ukrainska bondlandskap med vindkvarnar och trähus. I början av filmen är det lite som bondidyllen i "Dr Zihvago" (fast ur böndernas perspektiv).

Synd dock att huvudpersonerna spelas av anglo-saxiska skådespelare (huvudpersonens far och farfar spelas t.ex av ukrainare - och de är coolast ut i hela filmen) som talar brittisk engelska (hade varit bättre med ukrainskt tal och textning).

En uppenbart propagandistisk film, och då Ukraina är ett land i krig är det är ju förståeligt, så se den; för miljöerna och historien.

♥ Hanneles bokparadis sa...

intressant, förtryckta små länder.