onsdag 7 december 2016

Georg Baselitz på Moderna Muséet

Georg Baselitz föddes 1938, och såg alltså mer av andra världskrigets fasor och efterverkningar än skönhetskulten och idealen som föregick dem. De hjältar han såg levde i ruinerna av ett land, och var brutna av sina värv eller av hemskheter ingen ville tala om. 1950-talet tillbringade han sedan i DDR, och såg nya varianter på hjälteupphöjning som var kulisser framför en söndrig baksida.


Under 1960-talet, när glättiga färger, sköna former och framstegsoptimism genomsyrade såväl samhället som samtidskonsten, började Georg Baselitz måla sina Hjältar och Nya typer, som var något helt annat. Kropparna är stora och breda, men hållningen är osäker och männen är ofta skadade. För vad byggde de upp sin styrka, vad använde de den till, och hur skadade blev de själva av sin insats? Huvudena är små och kläderna trasiga. I nästan alla målningar är byxorna uppknäppta, och nästan lika ofta har en manslem i varierande tillstånd letat sig fram - ibland är den smal och slingrande som en orm. Min första tanke är att sexualiteten är det individuella, den egna drivkraften i livet, men när jag tänker vidare funderar jag på om fallosarna skall understryka hur manligheten är kopplad till hjältetiteln?


Motivens konturer är kraftiga och svarta, men ostadiga. Färgerna är dämpade men nästan allt, även kläderna, tycks vara sårat och blåslaget. Nyttoföremål som finns i hjältarnas händer eller står på marken ser ut som rester av en civilisation som inte syns till på annat sätt. I en del av bilderna delar mannen fokus med ett träd, och i några få bilder är det enbart ett träd som utgör motivet. Men även träden syns vara skadade som av strid (och ha någon fallosliknande utväxt), och är målade så att de liknar de övriga hjältarna i hållning, färgskala och blandningen av styrka och bräcklighet.

Baselitz utvecklade sina motiv till serien Frakturmålningar, där bilden är uppdelad i tre delar av horisontella streck. De liknar den sortens klippdockor där man kan välja kombinationer av uniformer i vitt skilda färger och silhuetter för att ge sin docka olika yrkesroller. Men Baselitz hjältar har bara en färgskala och en roll, och inte ens då passar bitarna samman.


Vid en slarvig genomtittning kan de olika verken i utställningen likna varandra. Men ser man närmare på motiven är varje hjälte annorlunda än hjälten intill. De har olika klädedräkt, ansiktsdrag, rekvisita, hållning - ja, olika livssituation och personlighet, om man uttyder tavlans innehåll. Det är inte abstrakta hjältar Baselitz har målat, utan individer med olika livsöden som han fäst på duken för att visa världen vad som hände när hjältedådet var genomfört och glömt.



Länk till Moderna Muséets sida om Georg Baselitz

2 kommentarer:

Börje sa...

Jag har sett en hel del Baselitz, bland annat vid några besök på Museum Ludwig i Köln. Men hittills har det jag sett av honom bestått enbart (=100%) av uppochnervända figurer målade i lite obestämda färgfält, konst som jag haft svårt att få nån rätsida på. Men det var förstås för rätt många år sen.
De bilder du visar är helt annorlunda och mycket intressantare, mer dynamik i uttrycket, kraffullare och mer uttrycksfull färgskala. Kanske jag ska se utställningen på MM ändå!

Jenny B sa...

Aha, intressant! De upp-och-nedvända målningarna nämns i utställningshäftet som senare verk, och det går ju att se dem som ett led i en utveckling där hjältebilden manipuleras mer och mer. Jag skulle nog inte heller tagit till mig dem om jag inte känt till målningarna som ledde fram till dem. Jag tycker allt att samlingsutställningen på Moderna Muséet är sevärd, speciellt sida vid sida med Thomas Schütte, som i sin tur har en egen stil.