onsdag 30 mars 2016

Deadpool

Deadpool är ingen superhjältefilm. Det säger han själv till oss, Wade Wilson, Deadpool, huvudpersonen. Ja, han talar till publiken, kommenterar vad han gör, kommenterar att han bryter den fjärde väggen, frågar till och med medspelare om filmbolaget inte hade råd att ha med fler X-Men och spelar förvirrad över de snurriga tidslinjerna i X-Men-filmerna. Den här sortens meta-grepp kan få biobesökaren att rysa om det smygs in i en "vanlig" film; som att man delar en hemlighet med personerna på duken. Många gånger är det dock tyvärr klumpigt gjort och får en att skaka på huvudet. I Deadpool är meta-kommentarerna inga diskreta viskningar utan breds på i tjocka lager och bygger upp halva filmen - och det är jättebra. Tillsammans med Deadpools fräcka repliker och den råa tonen i berättandet, är det helt rätt för stämningen.


Marvel-universat är uppdelat i två grenar som förvaltas av var sitt filmbolag; Avengers av Disney och X-Men av Fox. Deadpool ingår i X-Men-divisionen, där mutationer i människors gener ger dem superkrafter av skilda slag. Nu visar det sig också att det går att trigga latenta mutationer att bryta ut och förvandla sin bärare, via ett serum och - adrenalinpåslaget av långvarig tortyr. Redan innan han får veta det är Wade Wilson skeptisk till att låta sig muteras, men eftersom det är enda chansen han har att hejda cancern som spridit sig i hela kroppen, tar han denna sista chansen att skjuta upp döden.


Våldet i Deadpool är aningen grövre än i de vanligaste superhjältefilmerna, men slår inte över i torture porn, tack och lov. Man får se, ibland bara skymta, fula grepp och hjärnsubstans som skvätter, men kameran stannar inte på någon som ligger i plågor och dödsångest utan glider snabbt vidare.

Jag godtar oftast glatt de olika pseudovetenskapliga förklaringar som ges till övermänsklig styrka, blixtsnabba reflexer, kroppar som regenererar och andra onaturliga egenskaper, och engagerar mig i logiken i den värld som för tillfället presenteras för mig på boksidor eller vita duken, så även här. Men en kliché (rättare sagt två) som den här smarta filmen inte lyckades undvika har jag svårare att acceptera: hur hjälten handlar mot sin flickvän och själsfrände när han är i knipa. Först tänker Deadpool "Nej, jag kan inte berätta för henne att jag tar en sista chans med mutationer, hon får tro att jag är död." Sedan, när han återkommer men med sönderfrätt ansikte, tänker han "Nej, jag kan inte visa mig för henne, hon vill inte se mig!" Snacka om låg tilltro till den smarta, roliga kvinnan som han vet förstår honom bättre än någon annan! Småfånigt, dock inte tillräckligt för att rasera hela filmen.


Deadpool är en actionfilm med extra allt, otroligt underhållande på många plan. Det enda som gör mig ledsen med den är att vi kommer att få se en ström av filmer som försöker sig på samma meta-grepp men misslyckas och blir pinsamma. Låt oss hoppas på en uppföljare till Deadpool som plåster på såren.

4 kommentarer:

Håkan Wilhelm Hugosson sa...

Hmm, näh, inte riktigt bra film. Onödigt brutal och försöker vara "smart" genom att vara ful i mun. Superhjälte-filmer brukar komma undan med att de är hyper-våldsamma genom att antingen superskurkarna tål jätte mycket stryk eller att vanligare brottslingar mest bara ramlar ihop efter ett slag eller två - tillräckligt så. Denna film är för osmakligt grafisk och rå för min smak.

Jenny B sa...

Tack för din kommentar, Håkan! Jag håller ju med dig om att filmen är ovanligt rå, men eftersom den är så over-the-top tar jag den inte på allvar utan ser det som serietidningsvåld; överdrivet och overkligt.

johan pettersson sa...

Hej, är det någon som vet varför det är olkia berättelser om hur Wade blir Deadpool,en i X-men origins Wolverine och den här filmen?

Jenny B sa...

Jag gissar att de ville göra honom mer sympatisk i sin egen film. Det är ju många origin stories som inte är konsekventa från film till film, inte minst Wolverine, Magneto och Professor Xavier. Men om någon har noggrannare info vore det förstås intressant att höra!