lördag 26 mars 2016

De 39 stegen på Borås Stadsteater

John Buchans bok De 39 stegen, som sedermera blev film i regi av Alfred Hitchcock, är en thriller. Vad är De 39 stegen? Vilka är skurkarna? Hur skall det gå för huvudpersonen? I teaterversionen, som spelats på scener över hela världen, finns visserligen en del av frågorna och spänningen kvar, men de är inte längre huvudsaken. Det är en bra tanke att ha i bakhuvudet när man slår sig ned i salongen, och det var så jag kunde uppskatta De 39 stegen mer när jag såg den andra gången, i Borås Stadsteaters uppsättning, än första gången i New York, trots att de amerikanska skådespelarna hade tightare spel och mer av den teatraliska spelstil som krävs.


Jo, visst vill man se lösningen på spionmysteriet som Richard Hannay hamnar i, men huvudsaken i pjäsen är allt som händer på vägen dit, och hur teatermaskineriet och personerna på scenen löser snabba rollbyten, scenväxlingar och specialeffekter som klättring på utsidan av tågvagnar och liknande. De två "clownerna" (Dasha Nikiforova och Victor Ståhl Segerhagen) som med en lätt överdrift har 150 roller att spela är skickliga i att sekundsnabbt byta mössor, mustascher, dialekter och minspel. Rebecca Kaneld går med behövligt allvar in i de tre distinkta kvinnorollerna, alla i klinch med Richard Hannay på olika sätt. Gustav Berg är litet för lättviktig i huvudrollen, men gör ändå ett hästjobb genom hela pjäsen och hjälper till med att driva förvecklingarna till sin spets.


Pjäsen De 39 stegen tar alla chanser och några till att krama humor ur spända situationer, och Borås Stadsteaters uppsättning vrider humorkranarna litet till. Det är en rolig uppsättning med många tillfällen att skratta, och om den här sortens humor och lyteskomik inte är ens kopp te, så kan man ändå njuta av de halsbrytande uppvisningarna i teknik och list på scengolvet.

Länk till Borås Stadsteaters sida om De 39 stegen



3 kommentarer:

♥ Hanneles bibliotek sa...

Spännande!

Håkan Wilhelm Hugosson sa...

Det jag tyckte var bäst med pjäsen var hur ensemblen fick mig att se och leva med i hur filmen, som jag inte sett, spelas upp. Jag kunde t.ex. verkligen se tågscenerna och jakten med flygplan på heden. Slapstick-humorn har jag egentligen svårt för, men det kanske passar bra som sprungen från samma tid som Hitchcock, typ som jag tror Bröderna Marx filmer är. Skådespelarna ror slutligen hem ett verkligt hästjobb, med snabba rollbyten och smart dekor.

Jenny B sa...

Hannele - ja, verkligen! Det är ju en populär pjäs så den kanske kommer på en scen nära dig!

Håkan - jag älskar också den känslan med teater; man ser egentligen att allt är scenbyggen och människor som spelar, men man lever sig ändå in i det och tror på det man ser.