lördag 10 oktober 2015

Stone Mattress av Margaret Atwood

Fantastik-världen har länge varit besviken över att Margaret Atwood inte vill säga att hon skriver science fiction, trots att böcker som The Handmaid's Tale och MaddAddam-trilogin är klara dystopier. Som ett halvt medgivande och en halv förklaring läser jag de inledande historierna i Atwoods novellsamling Stone Mattress.

Alphinland är namnet på den första, och även namnet på den fantasyvärld som författaren Constance skapat. Omgiven av visionära, pretentiösa men icke-kommersiella filosofer och poeter under det omvälvande 1960-talet började hon skriva enkla berättelser om Alphinland för att skaffa pengar till uppehälle för sig och pojkvännen. Alla hennes litterära vänner såg över axeln på hennes verk, men hon fick en hängiven läsarskara och med åren började Alphinland även studeras akademiskt. En revansch för Constance? De seriösa poeternas åsikter från de där formbara ungdomsåren håller hennes självuppfattning i schack. Men viktigast av allt är vad Alphinland blivit för henne själv; en genuint egen värld, där hon kan styra och bearbeta det som hänt henne ute i verkligheten.

Jag gillar hur de två följande novellerna broderar ut historien om Alphinland, Constance och människorna omkring henne. För min del hade hela samlingen fått fortsätta så, men det gör den inte. Däremot har den fördjupat min syn på författaren; jag förstår litet av hur man, liksom Constance, kan skapa en ny värld och bestämma vad som skall hända i den; personer, händelser och till och med naturlagar.

Det gör att jag läser varje efterföljande novell som en blick in i en helt egen värld. Men fastän jag inte någon gång ens funderar på om den här handlingen skulle kunna finnas i vår fysiska värld eller ej, får jag möta människor med tankar och känslor som känns relevanta för mig och mitt liv - känns in i min egen kropp.

Precis som romantikens diktare låter Atwood kärlek och död vara grannar, nästan utbytbara i sinnet hos människorna som befolkar hennes berättelser. Och i motsats till andra människors futila försök till Corrections, så ger oss Atwood repliker och tonlägen som faktiskt kan lägga allt till rätta; väcka kärlek i ett ilsket hjärta, och förstås också skapa hat i ett förlåtande sinne. Jag var ju inte så förtjust i MaddAddam-trilogin, men här visar Margaret Atwood hur väl hon skriver moderna sagor; igenkännbart mänskliga men litet större än livet.

Fler böcker av Margaret Atwood:
Oryx and Crake
The Year of the Flood
MaddAddam

Inga kommentarer: