måndag 15 september 2014

We Are All Completely Beside Ourselves av Karen Joy Fowler

Från början håller berättelsen tillbaka något. Berättaren, Rosemary, talar om hur hon skall berätta sin historia och kommenterar sig själv som barn - då talade hon mycket, ja, hela tiden. Hon börjar i mitten, som en collegeflicka som inte längre pratar utan har tystnat. Det finns några antydda hemligheter som inte avslöjas förrän efter en fjärdedel av boken, och innan dess hann jag irritera mig på hemlighetsmakeriet.

Tonen i boken är konstigt glättig i den första delen; nonchalant listar Rosemary vilka problem familjen inte talar om; problem som skulle behöva djupare förklaringar eller hjälp. Jag visste först inte hur jag skulle förhålla mig till det och försökte föreställa mig att berättelsens plan skaver på ett liknande sätt som barndomstrauman skaver när en ung människa flyttar iväg för att plugga och passa in med andra ungdomar. Till sist bubblar det som kokar under ytan upp, typiskt nog utlöst av en annan student som iscensätter ett känsloutbrott med porslinskrossning i lunchmatsalen.

Jag känner djup förståelse för att Rosemary försöker visa upp en normal, oberörd yta mot såväl andra studenter med tonårsproblem som sin dysfunktionella familj, men berättelsen är för neutral för att få grepp om mig - tills den äntligen släpper fram minnena och avslöjar hemligheterna. Då blir det desto tydligare hur djupa känslorna var för lillasystern Fern som försvann för sjutton år sedan, hur hård och tom ensamheten måste vara, hur barnet Rosemary undrade om hon skulle vara nästa som försvann och hur hon tystnade och slöt sig om familjehemligheten.

Bit för bit avslöjas fler detaljer både för Rosemary och för oss läsare, men under ständiga påflugna blickar från andra studenter och lärare som kanske eller kanske inte känner till hennes bakgrund. Det gör mig ont om Rosemary som aldrig får tid eller rum att sörja fullt ut, och Karen Joy Fowler lyckas visa riktigt väl hur hon håller masken så länge hon kan men i vissa ögonblick bryter samman - inte helt, bara så mycket att hon kan plocka upp sig själv igen.

Men det är verkligt bra att ju mer av historien som rullas upp, desto mer mångfasetterad blir den. Rosemary tvekar ibland inför sina minnen, men andra kan fylla i dem och nyansera dem. We Are All Completely Beside Ourselves är en mycket spännande och tankeväckande bok som ställer svåra frågor och ger många svar och utmaningar.

Inga kommentarer: