måndag 5 maj 2014

The Goldfinch av Donna Tartt

Hyllningar från alltför många håll på samma gång gör mig skeptisk. Efter att dessutom ha läst Donna Tartts debutbok The Secret History och inte sällat mig till fansen, följt av hennes nästa bok The Little Friend, lyfte jag upp den nya tegelstenen The Goldfinch utan större förväntningar. Så bra, för då kunde jag bli positivt överraskad.

Det som gjorde boken intressant för mig var att jag kunde leva mig in i huvudpersonens känslor: Theo Decker, från det att han förlorar sin mor vid tretton års ålder, genom olika miljöer där han aldrig fullständigt kan känna sig hemma, och senare snarast genom spegelglaset och in i en värld där allt han varit med om vänds till sin motsats.

Det otäckaste i boken är inte explosionen i muséet som dödar Theos mamma och ett stort antal andra människor. Det är istället natten då han sitter hemma i lägenheten och väntar på att hon skall ringa eller komma tillbaka, för de hade ju kommit överens om att hemmet skulle vara rendez-vous om något hände dem. Den beskrivningen dras ned litet av att Tartt fortfarande är alldeles för mångordig, men ett av bokens budskap är ju hur konst kan beröra oss, och jag låter mig hellre beröras än att spela blasé om rätt intentioner finns där.

Theo tas om hand av sin klasskamrat Andys familj, de välbärgade Barbours som har plats för honom i sin rymliga lägenhet. Men som den tanige, astmatiske Andy inte riktigt passar in i sin sportiga familj kan de inte heller helt öppna famnen för Theo. En välkomnande fyr är då antikhandeln som Hobie driver, där Theo återser Pippa, flickan som fascinerade honom på muséet strax innan explosionen.

Men snart släpps Theo ned på ännu ett nytt ställe: hos sin frånvarande pappa i en bungalow i utkanten av Las Vegas. Här vidtar ännu ett långtråkigt manér som Donna Tartt förvisso skalat ned på, men inte tillräckligt: de långa passagerna av drogintag, rus och efterdyningar. Men visst, flera kilometer från de glittrande ljusen i spelpalatsen finns inget annat att göra än att knarka och titta på film tillsammans med klasskamraten och världsmedborgaren Boris.

När Theo några år senare återvänder till New York är mycket förändrat, och han återkommer till samma platser i en ny position. Hos Hobie lär han sig hantverket att reparera och värdera antika möbler, och tar till slut över skötseln av butiken. Familjen Barbour har upplevt en egen tragedi, och tar emot Theo som en kraftfull person, ett minne av bättre tider som kanske kan rädda dem ur melankolin.

Genom sina scenväxlingar bär Theo med sig Steglitsan, The Goldfinch, 1600-talsmålningen som Hobies partner Welty stack till honom efter museiexplosionen. En vag idé om att lämna den till behöriga myndigheter förvandlas efter att ha nödgat att gömma den för giriga ögon till ett stillsamt glödande begär att behålla tavlan, blandat med skuldkänslor och rädsla att bli påkommen. Även jag känner spänning när Theo från hemdatorn i Las Vegas googlar på fakta om målningen, som listas som försvunnen, medan han vet att den befinner sig en våning upp. Andra gånger talar han medryckande om att plocka fram den då och då, och hur det går att hitta nya detaljer och nyanser i ett gott konstverk beroende på ljuset, omständigheterna, humöret när man ser den.

Carel Fabritius: Steglitsan (1654)
 Men det går inte att leva konfliktfritt hela livet med en stulen tavla, inte heller med de antikbedrägerier som Theo senare sätter i system för att rädda butikens ekonomi. Steg för steg hamnar han i djupare och allvarligare förvecklingar. Det blir spännande, det blir det, men till slut tar Donna Tartts pratighet över och även de mest rafflande scenerna tröskas ut över flera sidor för mycket. Hela det sista kapitlet, och särskilt de sista tjugo sidorna, irriterar mig med sin pratighet. Det är som att hon skriver för mycket för att absolut hamra in Theos känslor och sitt eget budskap. Men att kunna skala av in till kärnan av vad man vill säga och presentera det med nya, alldeles egna ord är ett kännemärke för en riktigt god författare. Jag förstår inte lovorden, Dickens-liknelserna och Pulitzerpriset som den här ganska ordinära romanen har fått, men den är ändå ganska bra, lättläst och läsvärd om man känner att man har tid för den. (Men har man den tiden skulle jag istället rekommendera Anna Karenina.)

Fler böcker av Donna Tartt:
The Secret History
The Little Friend

2 kommentarer:

Hermia Says sa...

Jo, jag rekommenderar också hellre Anna Karenina :) Ibland räcker det med några ord för att en bok ska tippa över för gott för mig. I det här fallet tycker jag den svajade väldigt mycket, men när författaren låter Theo mot slutet berätta om hur han kunnat skriva ned sin historia, om sina anteckningsböcker då sjönk romanen... Jag reagerade också på jämförelserna med Dickens särskilt som romanen själv tar upp just den författaren. Nåja, ibland kan visst irritation vara läsningens drivkraft..

Jenny B sa...

Ja, slutet var väldigt, väldigt långt och pratigt, och jag tyckte snarare att det förtog hela berättelsen att få allt förklarat några extra varv. Men OK, då har man i alla fall läst den här boken som så många talar om!