torsdag 11 april 2013

Hjärtats dubbla slag på Stadsteatern

Optimismen, ett ihärdigt arbete och samarbete för en bättre framtid blandades med stränga hierarkier och en stat som kunde fostra sina medborgare långt in under huden. Margareta Garpes pjäs om ett ungt par på 1950-talet innehåller många av pusselbitarna till en bild i nyanser från mörkt till ljust. Men dialogerna är stolpiga och pjäsen klampar pliktskyldigt igenom sina scener utan att få känslomässigt fotfäste.

Programbladet ger detaljerad information om de medicinska ingrepp vi känner till att staten tog sig rätten att utföra eller vägra för folkhälsans skull: aborter tillstyrktes sällan, ofta villkorat med sterilisering om kvinnan verkade oansvarig. Lobotomi av den klumpigare sorten utfördes på oregerliga mentalpatienter, trots de stora risker som var förbundna med dem.


Tänker man själv på allt det här och försöker sätta sig själv i Sonias och Stellans situation är det lätt att tänka sig våndan av att balansera våndan av att känna ett nytt barn vara på väg samtidigt som möjligheten till vidare studier uppenbarar sig och det redan trånga familjehemmet inte är färdigbetalt. Men på scenen får historien inte tillräckligt med nyanser för att skapa en egen dramatik att leva sig in i. Manuset och regin är så simpel att de begåvade skådespelarna sällan blir mer än pappersdockor, och konflikter och livsavgörande samtal uppstår på ett ögonblick utan egentlig upptrappning. Den ende som klarar sig bra (som så ofta) är Christer Fant i den lilla men signifikanta rollen som Dr Lind, helgjuten i sina trovärdiga repliker.
Foto: Petra Hellberg
Det finns som sagt många pusselbitar i pjäsen; litet för många och inte tillräckligt väl sammanlagda. Ett par av dem skulle kunna växa ut till egna pjäser eller viktiga sidohandlingar: vänskapen mellan de två mentalpatienterna Grynet och Kalle (Odile Nunes och Anders Johannisson) och framför allt slitningarna mellan Stellan och Sonia (Björn Bengtsson och Liv Mjönes) och systern/svägerskan Asta (Elisabet Carlsson). Men i så fall i händerna på någon som kan skriva dialoger som förmedlar det viktiga utan att förklara det i övertydligt prat. Hjärtats dubbla slag hade kunnat vara Sveriges motsvarighet till Revolutionary Road, med just våra förutsättningar och samhällsvindar, men tyvärr är pjäsen för platt.

Länk till Stadsteaterns sida om Hjärtats dubbla slag

1 kommentar:

Marvew sa...

Jag såg ett genrep och jag uppskattade verkligen pjäsen. Jag tyckte att temat var intressant och att skådespelarna gjorde fina insatser. Det är defintivt en pjäs i min smak.