onsdag 22 augusti 2012

Eyvind Johnsons Krilon-trilogi

Ikväll har jag hört ett samtal mellan Jens Liljestrand och Thomas Gür om Eyvind Johnsons böcker om Johannes Krilon. Samtalet hölls i Timbros regi med anledning av en läsvärd essä som Liljestrand har skrivit, Friheten att vara mänska, och rörde sig till stor del kring de politiska aspekterna i trilogin och de verkliga förhållandena vid dess tillkomst.

Det är över tio år sedan jag läste Krilon-böckerna, och då gjorde de så djupt intryck på mig att jag själv började bjuda in mina vänner till möten så som Johannes Krilon gör i böckerna, låt vara att våra möten mer handlade om litteratur än diskussioner om politik och moral. Men det viktiga jag tog med mig från böckerna var alltså samtalet i grupp som motståndshandling i en tid av tilltagande totalitarism.

Det är en viktig mening i att mötena sker i en grupp, med människor som frivilligt väljer att samlas. De är inte ett ansiktslöst kollektiv, som i såväl de nazistiska som de kommunistiska hotande makterna, men inte heller ensamma aktörer. I Krilons grupp får också människor med relativt olika bakgrund och uppfattning komma till tals och bryta sina åsikter mot varandra. Man kan se personerna i Grupp Krilon som representanter för folkslag och/eller samhällsgrupperingar; Arpius med sitt latinska temperament, den stillsamme Jonas Frid, Odenarp som mest av de alla låter sig övertygas av Krilons motståndare Staph (en symbol för nazismen). Men personerna är inte bara metaforer, utan målas upp av Johnson som fullödiga personer med olika karaktärsdrag och öden.

Vad gör det då för nytta att några få människor samlas och diskuterar? Till en början är det en möjlighet för personerna i en blandad grupp att förfina och fördjupa sina ståndpunkter och i vissa fall också se det relevanta i motståndarnas argument. En god diskussion är ju inte bara ett envist hävdande av sin egen åsikt och ett försök att svartmåla den andra sidan. Som Thomas Gür sade: ta inte bara felsägningarna utan bemöt motståndarens bästa argument. På så sätt kommer man ifrån en svartvit syn på tillståndet och nyanserar debatten.

Men detta betydde dock i Johnsons/Krilons fall inte att man antog "kålsuparteorin", att alla sidor är lika goda eller onda och att man då kan ta ett steg tillbaka och vara neutral. Tvärtom har en fri människa anledning att kämpa för friheten även för andra människor, därför att ett fritt samhälle ger alla den största möjligheten att åstadkomma något gott. Krilon uttrycker att han önskar att gruppens hållning skall sprida sig i samhället som ringar i vattnet:

– Vi måste vara rakryggade och fasta. Jag hade tänkt mig att vi skulle avlägga löften till varandra att vara modiga – män och kvinnor i allt större och större kretsar skulle lova varandra att vara modiga, att inte brytas ner inför hotet och faran, att inte böja sig eller krypa. Om vi söker ära så har vi ett tillfälle nu. Det kommer att bli en ovansklig ära i framtiden för oss att ha varit fasta, att ha stått raka, att ha trott att alla viktiga samhällsfrågor, som kommer opp när det gäller att gestalta samhällets
liv, stifta lagar, utöva myndighet och så vidare kan och måste avgöras genom kloka, erfarna, fria, oförtryckta och oförtryckande mänskors samtal. Det fria samtalet är den stora metod mänskligheten funnit och som jag tror på. Det gäller att försvara det fria samtalet.

Eyvind Johnsons böcker är skrivna under nästan samma tidsperiod som de skildrar, 1941-1943. Under denna tid var det verkligen osäkert om Europas demokrati skulle överleva, trängd som den var mellan Tysklands och Sovjetunionens ambitioner att erövra. Att skriva den här trilogin med ganska lättavkodad kritik mot de stormakterna var modigt. Dessutom låter Johnson såväl några träigare figurer som de demoniska Jekau och Staph bete sig riktigt fånigt. Jag minns flera scener i böckerna med dem som löjeväckande, och jag kan tänka mig att det var både taktik och en form av hämnd att låta de här hotfulla personerna bete sig överdrivet och skrattretande; som om en väckelsetalande Hitler skruvats upp för hårt och helt gått överstyr.

Jag blir ofta besviken över att så många samtida författare beskriver Sverige och Stockholm så platt, både i handling, gestaltning och uttryck. Det jag har saknat är en författare som kan skildra Stockholm så att jag upplever något mer än bara det man kan se; människor med högre syfte, att det sker viktiga ting bakom portar och i folksamlingar. Men det är just det som Eyvind Johnson har lyckats med så väl i Krilon-trilogin. Till att börja med är böckerna fulla av vackra skildringar av Stockholm, och då såväl platser man kan gå förbi varje dag som okända mötesplatser i hemliga rum. Så beskriver ju också böckerna stora, ödesdigra skeenden så att hoten alltid känns verkliga, men också att en enskilda människor kan vara just de som stoppar något dåligt genom en modig handling i rätt tid. Slutligen visar böckerna att de här enskilda människorna, de är inte utvalda hjältar av övernaturlig styrka. De är människor i vardagen med brister och egenheter, korta och tjocka, långa och halta, ibland distraherade, men envisa, arbetande även i motvind efter sin starka känsla för vad som är rätt och fel.

Hermia läste Krilon-böckerna och reste i hans fotspår häromåret.

5 kommentarer:

Hermia sa...

Ååååh Krilon! Jag ska bara uttrycka glädjen över att se honom här - och läsa vad du skriver senare..

Hermia sa...

Nu har jag läst både din fina text och Jens Liljestrands! Mycket intressant läsning, och så stärkande det är att tänka på Krilon och budskapet i dem, om kulturens bärande roll. Trilogin kommer att hålla för många omläsningar, med ständigt nya lager att upptäcka. Vilken glädje!

Jenny B sa...

När jag bläddrade i böckerna inför föredraget fick jag tillbaka känslorna de gav mig: av att ha ett uppdrag, att det är viktigt att möta våra medmänniskor i diskussion, och också den underbara miljöskildringen som får världen att verka rikare. Jag ser också fram emot att läsa böckerna igen!

Anonym sa...

Jag kopierar det du skriver här och stoppar in det i en av Krilonböckerna - så som jag brukar göra med intressanta recensioner.Dig har jag aldrig mött i verkliga livet, Hermia bara en enda gång som allra hastigast - men stundtals tycker jag att umgänget mer er två är en smula Krilonskt.
lena k e

Jenny B sa...

Det var fint att höra, tack så mycket! Jag hoppas att vi kommer att mötas i verkliga livet en gång, men det är ändå fantastiskt hur mycket vänskap och inspiration man kan gå genom nätet också!