Kartan och landskapet av Michel Houellebecq

De få romaner som Michel Houellebecq har skrivit visar upp en utveckling i författarens syn på världen. Den första, Konkurrens till döds, målar i cyniska ordalag upp livet som en tävling om att få så mycket framgång och sex som möjligt. Liksom nästa bok, Elementarpartiklar, blir den uthärdlig genom att den porträtterar en av dem som nästan skulle kunna förlora racet. I Plattform tänker huvudpersonen ut ett sätt för de alltmer förslöade, bortskämda människorna i västvärlden att få obegränsat med sexuell tillfredsställelse av vackra människor i tredje världen, i utbyte mot det de behöver mest, pengar. Men Elementarpartiklar visar också upp en glimt av en framtid där sex inte längre är en klåda som måste klias längre. Refug målar upp ännu mer av den sortens framtid, befolkad av människor som liknöjda lever för evigt utan större retningar och plågor.

I Kartan och landskapet har redan samtidens människor börjat tröttna på att tillfredsställa sitt sexbehov,och förutom några inledande scener är boken nästan helt tom på Houellebecqs vanliga skildringar av mekaniskt avancerat sex mellan attraktiva kvinnor och förfallna män.

Huvudpersonen är Jed Martin, en konstnär som får en kometkarriär i den franska konstvärlden. Redan i tidigare böcker har Houellebecq framställt konstscenen och dess stjärnor som talanglösa profitörer och ryggdunkare, som ryser nöjt och belönar provokationer utan djupare innehåll. Nu framställer dock Houellebecq Jed Martin inte som en cyniker, utan som en konstnär med begåvning och genuint uppsåt. Men det ligger en viss nedlåtenhet från författarens sida i hur Jed Martins plötsliga framgång och hans tillfälliga kotteri framställs.

Inom inget annat kreativt område kan det väl vara lättare att fejka talang än inom konsten? Man behöver inte längre kunna måla välliknande, man kan väcka större uppmärksamhet med utmanande motiv och ett simpelt genomförande. Inom vilka andra områden skulle man kunna komma undan med det? Under läsningen börjar jag fundera på om det inte är just det som Houellebecq vill visa med sin nya bok. Bit för bit uppmärksammar jag hur han använder sig av olika trick för att skriva sin bok, trick som förenklar författarens insats och nästan är garantier för succé:

- Namedropping. Flera franska kändisar dyker upp på sidorna (på samma sätt som de dyker upp i Jed Martins tavlor).
- Copy+Paste från Wikipedia. Då och då dyker det upp en halvsida med (onödiga) fakta om en av kändisarna eller om flugor, och på sista sidan tackar Houellebecq till och med Wikipedia för informationen.
- Författaren kliver själv in i sin roman. Jed Martin besöker Houellebecq och kan då beskriva honom som en litet sorglig figur som lever ensam i sin barndomsby.
- En mordgåta. Det verkar inte finnas någon ände på suget efter deckarberättelser, och här dukar Houellebecq upp ett mordfall som är mer bestialiskt än man hittills kunnat tänka sig.

Jag ser Michel Houellebecq som en intelligent och cynisk person som är mycket medveten om vad han gör, så därför tror jag att han har gjort allt det ovanstående med avsikt. Precis som i de tidigare böckerna väljer han ut några fenomen i samtiden som han blåser upp och förvränger så att de blir ännu mer löjliga i betraktarens ögon. Och även den här gången blir han mer än bara en cynisk gnällspik, då han låter en sorgsen resignation visa vägen ut. Kartan och landskapet skisserar en framtid som skiljer sig från den i Refug, och den är litet mer positiv i mina ögon.

Fastän Houellebecq har fuskat (med flit!) när han skrev Kartan och landskapet, är boken ändå mer läsvärd än det mesta annat som kommer ut idag. Jag vill inte utnämna det till en sensmoral, men det är tänkvärt att tavlan som Jed Martin målar av Hoeullebecq visar sig vara mer värd än Hoeullebecq själv. Men fastän jag uppskattar hans resignerade attityd, saknar jag hans fräna stil från de tidigare böckerna. Vilket håll han än går åt härnäst ser jag fram emot att läsa mer av honom.

Hermia har också läst och recenserat boken, och vi hade en diskussion i kommentarstråden.

Fler böcker av Michel Houellebecq:
Refug
Underkastelse 
Serotonin

Förinta